Mitt skepp

De jag har tagit med i mitt skepp är också mitt ansvar att ro i land. Mitt liv bär jag ensam ansvaret för och delar av mitt skepp delar jag min man.

Jag och min man är anser båda att den båt som vi stratat att ro är vårt ansvar. Vi förväntar oss inte att någon ska komma till undsättning när det blåser upp till storm.  Självklart blir vi väldigt glada då mamma och pappa säger att de kan vara med pojkarna så att vi kan ge oss i väg för lite träning tillsammans... Men vi förväntar oss inte det av dem, vi anser inte att det på något sätt är deras plikt att ta hand om våra barn. Deras realtion med sina barnbarn ska bygga på glädje och lycka inte något tvång. Vårt hem kan ibland när nätterna varit som värts och sjudomarna varit som längst se ut som att bomben slagit ner. Men vi förväntar oss inte att någon annan än vi ska torka upp skiten. De är bara att gilla läget till kraften och orken kommer tillbaka... Vi anser inte att de är våra föräldrar och vänner som ska putsa våra fönster. Vårt hem är vårt skepp inte någon annans ansvar. Visst känns uppgiften knepig och svår ibland... När nattens sömn endast blev två timmar, grodungen är sjuk och skriker om uppmärksamhet samtidigt som middagens ska fixas och jag ska hjälpa vår tonåring som har dyslexi med läxläsning i fysik. Fysik som jag själv inte har läst sen år 8 på grundskolan... Att förklara det på ett enklet och begripligt sätt samtidigt som alla andra bollar ska hållas i luften och med en hjärna seg som kola,  kan det ibland kännas som omöjligt. Ibland så känns det so att vårt skepp endast är ett enormt kaos. Men ett kaos som jag älskar och som jag ibland sliter mitt hår för att hitta lösningar! De är vi som ska ro detta skepp i land och ingen annan...

Vårt skepp skulle kunna liknas vid ultra-löpning i fjällen. När du väl givit dig iväg ut i vildmarken, har du bara dig själv och din kropp att lita på. När du väl har startat de projektet är det ditt ansvar att fixa det... inte fjällräddningens! Hur ont det än tar i kroppen, hur kämpigt och svårt det än känns så kan man inte ge upp... För det finns ingen som kan rädda dig från det du försatt dig i. Jag vet hur det känns att befinna sig i Tjäktjapasset med 40 grader feber och medmånga, många mil till civilisation som kan ta dig hem till din säng. Då är är bara att bita i!

Mitt liv, där bär jag ensam ansvaret. De hjälper inte att dra täcket över huvudet och hoppas att det löser sig... Det är jag själv som måste ta ansvaret att hitta lösningen och min väg. Jag bär ansvaret för att hitta stigen som jag för ett ögonblick gått vilse på. Ett citat från en av mina favorit bloggare Pasi Salonen : "Att varje morgon vakna och vara fullt medveten om vart man är på väg är nyckeln till framgång. Om dagens steg är långt eller kort har inte lika stor bestdelse, bara det går i den riktningen som du själv bestämt"

Jag älskar känslan av att ha fixat något som kändes svårt eller omöjligt!

Lev å må!