Dåligt med träning i veckan... I morgon hoppas jag på att kroppen och knoppen ska känna sig redo att kliva igång. Redo att följa den planerade träningsplaneringen. Längtar något enormt efter den underbara känsla som ett träningspass ger... Längtar efter att känna glädjen och lyckan som sprids i kroppen efter ett pass där muskler, hjärta och lungar har fått slita. I morgon, i morgon... då är jag på G igen.
Veckan har inte bjudit på en pigg kropp och knopp. Mitt knä har tydligt visa att det måste få vila och vaden.. ja, den har inte heller varit på humör. Jag har även haft förkylningssymtom med snor, lite feber och ont i halsen. Men nu känns det som att jag är på g igen och det känns underbart! Att få svettas och slita ont är verkligen en betydelsefull pusselbit i mitt liv.
Plugget, känns strålande! Det känns verkligen så rätt. Jag är i en grupp som har likande värderingar som jag och som ser seriöst på utbildningen. Det känns verkligen toppen:) Nu hoppas jag bara på att mina csn-pengar kan komma någon gång, undra hur länge det kan ta för dem att fatta ett beslut? Skulle sitta som fint med en slant eller två :)
Dax att försöka läsa några rader till i kurslitteraturen.
Lev å må!
En väldigt seg och osugen kropp... Tror att det är den trevliga helgen som fortfarande finns kvar i kroppen ;) Men vet ju att det är så underbart när man väl kommer ut... Den bästa träningen, är den som blir av!
Vädret var helt underbart, -10 och strålande sol. Det fanns verkligen inga ursäkter för att ställa in. När jag väl kom ut visade sig att kroppen egentligen var ganska pigg. Kunde pressa mig så hårt att sista intervallen blev med spyan i halsen... Ja, egentligen ska ju alla intervaller vara lika hårda för att intervallpasset ska vara perfekt. Men jag gillar att vara så slut på den sista att det nästa är omöjligt att ta sig framåt. Då vet jag att jag inte har maskat ;) Det lyckades jag med idag. Knoppen var oxå med, även om den motarbetade kroppen i början. Men när kroppen väl var varm var knoppen oxå på hugget. Älskar verkligen känslan av att vara helt slut. Dagens löpning var intrevaller, jag körde distans i söndags så det var dax att ta i lite grann.
Nu väntar pilates... Mycket bra träning för bålstabiliteten. Sedan är det trevligt att träffa de andra från byn :)
Lev å må!
-Min kära dotter, jobba inte ihjäl dig. Det finns ingen som kommer att tacka dig, sagt av min kloka mamma.
Jag har varit så stolt över att jag lyckades driva genom två av mina stora drömmar i min senaste tjänst som idrottslärare. Att dessa projekt sedan har levt vidare sedan jag slutade som vikarie har gjort mig än stoltare. Det har varit en form av bekräftelse att jag gjort ett bra jobb och att det var värt att jobba hårt... Fast tyvärr så måste jag idag erkänna, att mamma än en gång hade rätt. Men känslan av att ha lyckas kan ingen ta ifrån mig, även om det kanske idag är bara jag som vet om att dessa projekt från början var mina tankar och ideér. Förhoppningsvis förstod mina elever vad jag gjorde för dem. Att jag ville ge dem kunskap om beydelsen om av ett livslångt aktivt liv och god hälsa. Att jag ville ge dem tryggheten och kunskapen inom friluftsliv, för att de ska kunna föra vidare vårt kulrurarv till nästa generation. Kanske, kanske, kanske kommer min rektor ihåg mitt jobb, men det är nog något som jag inte ska höga förhoppningar om.
Varför är denna bekräftelse så viktig? Varför denna eviga jakt på bekräftelse? Visst är det så att den är mer eller mindre viktig för olika människor och visst varierar det beroende på område... Men alla vi männskor har detta behov, att bli sedd och bekräftad.
Mitt mål är att bli lite mer 80%. En av mina favorit bloggare Mårten Klingberg skriver om hur det är att alltid vilja vara 100%, i allt. Hans kompis hade försökt förklara för honom varför det var bättre att alltid bara ge 80%, för det räcker mer än väl och att kraftansträningningen för de sista 20% är för hög. Bättre att spara det sista 20% till något annat... Det och mammas kloka ord är mina ledord, 80% = ett väl genomfört arbete och ingen kommer att tacka dig för att du jobbar ihjäl dig.
Rekommendera verkligen Mårten Klingbers finish line i Runners World. Jag tycker att han skriver så otroligt bra och igenkännade... eller så är det just på mig som han alltid lyckas träffa så rätt.
Dax att fortsätta med mina studier, som självklart sker med 80% inställning... Ja, eller så fort går det nog inte att förändra sig. Men att det i alla fall räcker med 100%..... kanske.
Lev å må!
Erkänner för er som undrar, att jag är mig lik. Sitter nu här framför datorm och slarvar bort en massa tid. Jag har inte ätit lunch, inte packat, inte handlat lite små saker som jag behöver med mig, inte tvätta eller inte letat reda på de prylar som inte riktig vet var jag har. Jag har inte förberett grodungens prylar och har inte koll på var tonåringen har sin väska som han ska ha med till hans pappa. Jag ska vara i norrbottens pärla strax efter två... klockan är nu strax efter 12. Så jag är mig lik... jobbar bra under press ;) Det brukar ju alltid lösa sig, så det gör det säkert den här gången oxå, hoppas jag :)
Dax att sätta igång... För snart åker vi. "Vi drar till fjällen, vi drar till fjällen..." eller det kanske inte riktigt var fjällen men en slalombacke, massor av snö, en stuga, trevligt sällskap, mängder av god mat och dryck.
Trevlig helg! Lev å må!
En dag precis likadna som i de flesta familjer. Bussen är försenad, typiskt! Pratar med tonåring i telefon när jag sitter på bussen, försöker få honom att förstå att det är viktigt att han börjar med läxorna direkt. So-provet är på fredag och det är massor av jobb kvar... Håller tummarna för att vi pratar samma språk. Läser mina anteckningar från dagen för att kontrollera att jag fortfarande förstår dem.
Jag springer hem från busshållplatsen för att hämta vagnen i förhoppning om att jag inte ska bli alltför sen till hämtningen av grodungen. Rusar in på förskolan och ber om ursäkt att jag är några minuter sen.De var lugnt de hade förstått att jag inte hade tänkt lämna honom där. Dock visar det sig att jag inte bara var några minuter sen, enligt schemat skulle jag vara där för över en timme sedan... Ber om ursäkt igen, förklarar att jag och min man hade missuppfatta varandra, skäms. Sedan tycker lilla busungen att det är dax att leka tafatt med mig, vilket jag inte alls tycker är en bra idé. Denna lek slutar i en brottningsmatch med påklädning och nedsittning i vagn samt en skrikande liten grodunge på vägen hem.
Väl hemma vill grodungen inte gå in, så det blir en ny match i avklädning samtidigt upptäcker jag att tonåringen inte är igång med sin läsning inför provet samt att klockan är dax för att börja med middag. Jag vrålar till tonåringen att det nu är dax att köra igång, för jag vet att han inte är sugen att sitta långt ut på kvällen. Efter många om och men sitter han tillslut bredvid kökbordet med sina instuderingsfrågor. Tyvärr håller grodungens usla humör i sig... Det blir en kamp om min uppmärksamhet, en som behöver hjälp med att förstå frågorna samt en som bara vill bestämma och som skriker så högt om han inte får som han vill, att det inte ens går att höra det man tänker. I detta kaos måste även middagen bli färdig... Men precis som i alla de flesta familjerna så lyckades middagen bli färdig till middagstid och vi alla kunde sitta ner tillsammans för att prata om dagen.
Nu har lugnet lagt sig i vårt skepp. Tonåringens läxläsning är färdig för dagen. Han tittar nu på film med en polare. Grodungen sover gott i sin säng. Mannen städar toaletten och jag... jag sitter här.
Så en helt vanlig dag, som den ser ut i de flesta familjer....
Dagens träning: Underbar löpning till bussen... Om jag stiger på en hållplats senare än min, som är ett tips för de som bor i större städer, blir det härliga 12 km löpning med en passage på en isväg på 600m. hade tur och fick vinden i ryggen hela vägen förutom över isen. Där blåste det kraftig sidvind, eftersom temperaturen visade -15 var det rätt jobbigt där :)
Vilade igår så att kroppen skulle vara pigg på dagens intervaller. Det var den! eftrsom jag skulle till skolan blev det även med ryggsäck. har inte vågat köra med ryggsäck sedan vaden gick av... Men det gick bra, är nöjd och sliten :) Älskar denna känsla!!
Lev å må!
Det finns så många människor som jag beundrar av en eller flera anledningar. I dag går mina tankar till min mamma2... Du är en fantastisk människa som verkligen har testas av de hårda livet. Mina ögon blir fyllda av tårar..... ja, det går inte att sätta sig in i eller att förstå om man själv inte har upplevt de du har upplevt. Är så imponerad av din styrka! Önskar dig det bästa av bäst!!!
Skickar stora kramar till min mamma 2 idag!! <3
Förvirrad mamma med många järn i elden sammanfattar gårdagen. Måna olika uppdrag som spretade åt alla håll gjorde att humöret var av de mer "svajjiga-slaget". Min man fick tassa fram på tårna och passa sig för explosionerna... Det är inte alltid en lätt uppgift att vara gift med mig, stackarn. Idag är humöret betydligt stabilare, skönt. Gillar inte att vara gring och tjurig.
Dagen idag var en spännade och ny erfarenhet... Att komma ny till en sammansvetsad klass är en erferenhet som jag kommer att ha nytta av som pedagog. Det är verkligen en speciell känsla, där alla känner alla utom en själv. Placerade mig ganska i mitten så att jag skulle se och höra pedagogen. Jag kom in i lokalen bland de första... Ingen hälsade på mig eller satte sig i närheten av mig. Jag satt verkligen helt ensam med massor av männskor runt mig... Inget som brukar beröra mig, en känsla av tydligt utanförskap. Vi fick börja dagen med att presentera oss och inriktning på utbildning... Jag blev nervös, jag som aldrig brukar bli nervös, så nervös att jag skakade! Jag tror att det var den där känslan av otrygghet som gjorde mig så nervös, för helt plöstsligt kände jag mig "otrygg" i mig själv... ?? Kanske för att jag var ju egentligen den enda där som ingen kände. Helt plötsligt kände jag hur hjärtat började slå okontrollerat, jag började små skaka och det kändes läskigt att säga. "Hej! Jag heter Malin Kristoffersson, har läst idrott och inriktning på ålder är osäkert...". Konstigt hur det kan bli ibland? Jag som inte alls brukar vara nervös eller bry mig om vad folk ska tycka om mig, spännade och nyttigt!
Denna känsla känns viktig att jag tar med mig i min ryggsäck för att använda till nya elever i min framtida klass. Hur skapar jag en miljö i min framtida klass där alla direkt känner sig som endel av klassen?
Gårdagens träning: Tempoökningar... bra fart fast det var något krampliknade på höger baksidalår..... Håller jag på att bli gammal, eller håller jag på att bli gammal???!! Krämporna kommer som ett pärlband.... Huvudet var med mig, var nog bra att springa bort lite aggressioner ;)
Lev å må!
