Många tårar och ingen sömn...

Jag funderar... hur mycket tårar finnas det egentligen? Tycker att de borde snart ta slut. Nåväl, allt kommer att lösa sig. Detta kommer ge mig massor av ny kunskap om både mig själv och andra.

Nu har jag hoppat.. En god vän skrev till mig "Njut av luften, det fria fallet och att inget kan hålla dig nere. Det är läskigt, men det måste kittla i magen när man lever". Tack för de orden <3

Det kittlar verkligen, men samtidigt är det så läskigt. Jag gråter även om jag vet att detta är rätt just nu. Jag saknar, även om jag vet att vi kommer att ses under andra former. Jag känner sorg och besvikelse, samtidigt som jag vet att detta kommer att göra mig starkare och att jag får bli jag igen. Snart, snart ska jag återigen få brinna, det känns helt galet underbart!

Idag fick jag sällskap på dagens runda, vi stötte ihop med varandra när vi båda var på väg upp på fjället. Det var för mig en helt ny bekantskap och vi hade väldigt trevligt. Jag visade honom några fina utsiktsplatser och en runda som jag tror han tyckte var spännande och utmanade. Jag fick ihop 830 höjdisar, vilket jag är nöjd med. Hjärtat ville inte riktigt pumpa som vanligt, men det är ju något som jag lever med just nu... Jag får ta dagsformen för var den är och tacka kroppen för de signaler som den ger mig.

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman