Nästan uppe...

Jag var nästan uppe, jag såg toppen och kunde ana utsikten. Kände lyckan i bröstet, YES!! Jag klarade det!!

I samma stund snubblar jag och ramlar nedför stupet. Jag hinner tänka, vad händer? Jag känner hur jag slår emot klippans vassa kanter och smärtan rusar i min kropp. Mitt fall stoppas på en stenig klippavsats.

Min kropp skriker av smärtan, jag tänker : kan jag känna, så lever jag. Tur att jag inte ramlade hela vägen.

Jag reser mig sakta, min kropp är mörbultad men jag lever... Funderar på hur jag ska ta mig vidare eftersom den stig som jag valt visade sig vara rakt till ett stup. Ett stup som jag inte hade uppmärksamma och som orsakat ett smärtsamt fall. Vilken av livets stigar ska jag nu välja att vandra vidare på? Det jag vet helt säkert är att det krävs att jag vågar hoppa igen för att ta mig vidare...

Livet, ibland önskar jag att det gick att googla för att få svar.... Fast då skulle jag inte ju inte få uppleva spänningen av att runda hörnet eller passera en spännande kant på berget.

Jag vet vad jag kan, att jag har en enorm kapacitet, en gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet som gett mig stor kunskap och kompetens. Synd att jag inte ens fick möjligheten...

Dax att samla mod och hoppa. Den här gången känns det betydligt enklare! Full fart framåt, jag kastar mig ut i det okända och känner i hela kroppen att det här blir också bra. Kanske bättre??!!

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa! Le och var glad!

// Ultramamman