Att vara tonåring är omtumlande, det kan vara svårt att förstå varför man känner som man gör och varför det hela tiden blir så många dispyten. Tonåringen upplever att vi har bråkat 700 timmar i sträck. Jag frågade honom om han ville att jag skulle svara sanningen eller om han ville att jag skulle svar något annat. Han ville såklart få sanningen. Jag berättade för min älskade tonåring att det är för att du håller på att frigöra dig från mig och det gör ont. Det gör ont för oss båda...
Det är verkligen så svårt, så svårt att veta om vi gör rätt eller om vi är för hårda. Känner exakt på samma sätt som min vän baralinda.blogspot.com. Vi är ju så oroliga och rädda för att det ska hända vår tonåring något. Vi vill ju skydda våra barn och ge dem möjligheten att få det bästa. Ja, jag vet att man kan inte skydda mot allt. Men oj vad jag ibland önskar att jag kunde det. Men det är väl bara att hålla i sig och hoppas på att ens "tjat och gnäll" gör att han kan ta rätt beslut vid tillfällen som exempelvis första gången han möter alkohol, om han möter nätdroger eller någon som erbjuder honom en lätt väg till en vältränad kropp...
I går kom han hem för att berätta att hans kompisar tycker att han inte får göra någonting. Självklart blev jag nyfiken på vad det var som de ansåg att han inte fick göra... Innan han berättade fick vi lova att inte förstöra för hans bästa vän. Tonåringen är fast besluten om att när hans bästa kompis inte får göra något är det för att jag har ringt för att berätta vad som gäller för vår tonåring... Ja, vad var det då som de anser att han inte får göra som alla andra får göra. Det var att alla får köra skoter, men inte han. På det påståendet var min kommentar att jag inte kommer att ändra min ståndpunkt i den frågan. Att det handlar om en lag i Sverige och att jag har svårt att tänka mig att vi är den enda familjen som följer den lagen. Det andra var att han inte får sova bort på helgen utan att vi vill att han kommer hem. Försökte att förklara varför vi anser att han kommer hem och varför det går bra att sova hos en del och mindre bra hos andra. Det tredje var att de anser att han måste vara hemma till Bolibompa... Men det är inte sant, vi äter middag tillsammans sedan kan han gå tillbaka till sina kompisar för att sedan komma hem till klockan 21 på vardagar.
Men visst funderar jag på om vi är för hårda... Några av våra regler är att vi äter middag tillsammans minst 20 minuter, läxor först sedan kompisar, vi följer Sveriges lag exempelvis inte köra motorfordon före rätt ålder och att när väl åldern är inne är det med rätt körkort och utan att trimma, vi tar ansvar och följer de tider som vi kommit överens om och vi är en familj som hjälper varandra. När jag ser det så här på pränt så tycker jag verkligen så här och står för det... jag tycker inte att det känns för hårt, men det är kanske det ändå för att jag inte kan se utanför mitt perspektiv? Ibland önskar jag mig så ett facit... eller ibland, ofta önskar jag att det fanns ett facit.
Låt varje dag bli din bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar