Ja, då var vi hemma igen. Säsongens träningsmål är nu genomförd, Icebug 24, en rogainetävling på 24 timmar i Hemavans fjällmiljö. Kroppen är så där härligt trött, den där tröttheten som man får efter ett längre lopp och som jag har längtat efter i tre år. Den trötthet man känner är svår att beskriva men jag lovar att de flesta som upplevt den vill känna den igen och igen och igen... Den kan nog kanske nästan liknas vid en drog.
I måndagskväll ringde min blivande tävlingskompis och fråga om jag kunde tänka mig att köra med honom. Jag blev överlycklig!! Eftersom jag och Anders inte skulle kunna tävla tillsammans och jag inte kände någon annan som skulle kunna tänka sig att vara ute 24 timmar på fjället hade jag trott att säsongens mål skulle gå förlorat även i år. Vi hade till och med kontakta tävlingsledning och fråga om jag fick köra ensam. Så ni kan ju tro att jag blev lycklig över att få möjligheten att komma till start. Att det sedan var en av Sveriges bästa kvinnliga ultralöpare och multisportare jag skulle vara stand-in för gjorde mig självklart en smula nervös... Men när jag förklarat utgångsläget med min vad och jag kände att vi, jag och min nya tävlingskompis var på samma linje kändes det bara helt underbart roligt.
Vi rullade in på en andra placering i mixklassen och blev totalt sjua av alla lag. Det får en gammal trasig kropp vara nöjd med. Dock var segern så nära, så nära... Men ett beslut som var fel och en dimma som jobbade mot oss kostade oss segern. Jag gillar inte när man kommer med undanflykter, men det är faktiskt sant! Vi hade "egentligen" 32 poäng, fast det beslut vi tog kostade oss den poängen. Segrarna i mixklassen berättade att de aldrig haft problem med dimman, den hade alltid flytta på sig för dem. Nå väl, detta är idrott och då ska även marginalerna vara på din sida. Vi hade inte de sista för i år stå som segrare, de hade de som segrade och i år var de bättre än oss. Men jag hoppas att jag lärt mig och att jag nästa år kan åka tillbaka för att göra rätt. Gör om! Gör rätt!!
Hur var min form då? Ja, med tanke på att det är lite mindre än ett år sedan min vadmuskel brast och jag klarade av att trampa på i nästan 24 timmar är något som jag är nöjd med. Dock saknas bra löpform för att klara av att hålla fart en längre tid och i vissa nedförs löpningar fick min löparkompis ta min ryggsäck. Vet ju att jag hade farten, styrkan och formen förra året innan skadan, så nu gäller det bara att hitta den igen. Men "krigaren" inom mig lever fortfarande och det var härligt att känna :) :) Tanten kan fortfarande! ;) En andra placering är inget att skämmas för! Full fart framåt, gör om och gör rätt, lättviktstavar står på önskelistan...
Låt varje dag bli din bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar