De jag har tagit med i mitt skepp är också mitt ansvar att ro i land. Mitt liv bär jag ensam ansvaret för och delar av mitt skepp delar jag min man.
Jag och min man är anser båda att den båt som vi stratat att ro är vårt ansvar. Vi förväntar oss inte att någon ska komma till undsättning när det blåser upp till storm. Självklart blir vi väldigt glada då mamma och pappa säger att de kan vara med pojkarna så att vi kan ge oss i väg för lite träning tillsammans... Men vi förväntar oss inte det av dem, vi anser inte att det på något sätt är deras plikt att ta hand om våra barn. Deras realtion med sina barnbarn ska bygga på glädje och lycka inte något tvång. Vårt hem kan ibland när nätterna varit som värts och sjudomarna varit som längst se ut som att bomben slagit ner. Men vi förväntar oss inte att någon annan än vi ska torka upp skiten. De är bara att gilla läget till kraften och orken kommer tillbaka... Vi anser inte att de är våra föräldrar och vänner som ska putsa våra fönster. Vårt hem är vårt skepp inte någon annans ansvar. Visst känns uppgiften knepig och svår ibland... När nattens sömn endast blev två timmar, grodungen är sjuk och skriker om uppmärksamhet samtidigt som middagens ska fixas och jag ska hjälpa vår tonåring som har dyslexi med läxläsning i fysik. Fysik som jag själv inte har läst sen år 8 på grundskolan... Att förklara det på ett enklet och begripligt sätt samtidigt som alla andra bollar ska hållas i luften och med en hjärna seg som kola, kan det ibland kännas som omöjligt. Ibland så känns det so att vårt skepp endast är ett enormt kaos. Men ett kaos som jag älskar och som jag ibland sliter mitt hår för att hitta lösningar! De är vi som ska ro detta skepp i land och ingen annan...
Vårt skepp skulle kunna liknas vid ultra-löpning i fjällen. När du väl givit dig iväg ut i vildmarken, har du bara dig själv och din kropp att lita på. När du väl har startat de projektet är det ditt ansvar att fixa det... inte fjällräddningens! Hur ont det än tar i kroppen, hur kämpigt och svårt det än känns så kan man inte ge upp... För det finns ingen som kan rädda dig från det du försatt dig i. Jag vet hur det känns att befinna sig i Tjäktjapasset med 40 grader feber och medmånga, många mil till civilisation som kan ta dig hem till din säng. Då är är bara att bita i!
Mitt liv, där bär jag ensam ansvaret. De hjälper inte att dra täcket över huvudet och hoppas att det löser sig... Det är jag själv som måste ta ansvaret att hitta lösningen och min väg. Jag bär ansvaret för att hitta stigen som jag för ett ögonblick gått vilse på. Ett citat från en av mina favorit bloggare Pasi Salonen : "Att varje morgon vakna och vara fullt medveten om vart man är på väg är nyckeln till framgång. Om dagens steg är långt eller kort har inte lika stor bestdelse, bara det går i den riktningen som du själv bestämt"
Jag älskar känslan av att ha fixat något som kändes svårt eller omöjligt!
Lev å må!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Dagens träning...
- 4 km morgonlöpning med underbara och alltid lika glada Liselle. Snacka om en brud som kan ge energi!
- 10 km löpning med vagn och man - var tänkt att bli intervaller, testade att köra två. Men kropp och knopp var seg som kola efter alla nätter med sjukdomar och många minus på sömnkontot. Så vi la om planen till distans och snacka skit :)
Efter vi fått grodungen i säng väntar mys med tonåringen och mannen. I kväll står tågspelet och massage på schemat. Hoppas på att kunna ge dem stordäng i tågspelet, alltid kul att vinna ;)
Lev å må!
Julklappen...
Lev å må!
Den nakna sanningen
Missförstå mig inte. Jag har mängder av saker som gör mig lycklig :)
Men visst tusan är jag bitter och avundsjuk! Tänker på de som har kunnat gå direkt från sin utbildning till sitt drömjobb. Utan att behöva uppleva en dag av arbetslöshet eller känslan av att jag måste göra detta för att sedan ta mig vidare till drömjobbet. Jag tänker på den där magra, medelålders missbrukaren som kan avla barn som ingen annan kan, trotts att oddsen för att kunna få barn borde vara noll. Jag är avundsjuk på de som tillhör "rätt" landsting och har rätt till fler behandlingar av IVF än vi som tilhör Norrbottensläns landsting. Dock inte att jag missunnar andra lycka och framgång utan mer på det sättat att jag vill också... Jag är glad för er skull! Men visst funderar jag på när tusan det är min tur att få rida på vågen...........
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam över att ha fått möjligheten att få två underbara pojkar. Jag är så lycklig att vi var en av de utvalda som IVF fungerade på. Sörjer med dem som fått genom gå denna process många, många, många gånger utan att att ha fått uppleva glädje. Jag har haft turen att träffa min livskamrat. En underbar man som står ut med alla mina sidor... även den envisa. En underbar mamma, pappa och lillebror som alltid ställer upp för mig och min familj. Jag är även lyckligt lottad som har många fantastika vänner som hänger med i vått och torrt. Jag lever i en underbart vacker by i en fin villa på landet i norrbotten. Egentligen lever jag det bästa livet av liv...
Men visst tusan är jag bitter över att det är just jag som är arbetslös och att det är just jag som får uppleva känslan av att inte kunna "skaffa" barn. Har till om med fått kastat i anskitet, att jag som är arbetslös kan väl "skaffa" fler barn.... De funkar ju inte riktig så, att det bara är att "skaffa" barn eller bara att "skaffa" ett jobb.
Nu lyfter jag blicken och finner styrka i det jag har med mig i min ryggsäck. Den ryggsäck jag bär gör mig ännu starkare. Ryggsäcken som jag snart kommer att få användning av.... 2011 det är MITT ÅR! 2011 är året då jag får rida på vågen. 2011 här kommer en 35 åring på hugget ;)
Mål med träningen 2011:
Men visst tusan är jag bitter och avundsjuk! Tänker på de som har kunnat gå direkt från sin utbildning till sitt drömjobb. Utan att behöva uppleva en dag av arbetslöshet eller känslan av att jag måste göra detta för att sedan ta mig vidare till drömjobbet. Jag tänker på den där magra, medelålders missbrukaren som kan avla barn som ingen annan kan, trotts att oddsen för att kunna få barn borde vara noll. Jag är avundsjuk på de som tillhör "rätt" landsting och har rätt till fler behandlingar av IVF än vi som tilhör Norrbottensläns landsting. Dock inte att jag missunnar andra lycka och framgång utan mer på det sättat att jag vill också... Jag är glad för er skull! Men visst funderar jag på när tusan det är min tur att få rida på vågen...........
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam över att ha fått möjligheten att få två underbara pojkar. Jag är så lycklig att vi var en av de utvalda som IVF fungerade på. Sörjer med dem som fått genom gå denna process många, många, många gånger utan att att ha fått uppleva glädje. Jag har haft turen att träffa min livskamrat. En underbar man som står ut med alla mina sidor... även den envisa. En underbar mamma, pappa och lillebror som alltid ställer upp för mig och min familj. Jag är även lyckligt lottad som har många fantastika vänner som hänger med i vått och torrt. Jag lever i en underbart vacker by i en fin villa på landet i norrbotten. Egentligen lever jag det bästa livet av liv...
Men visst tusan är jag bitter över att det är just jag som är arbetslös och att det är just jag som får uppleva känslan av att inte kunna "skaffa" barn. Har till om med fått kastat i anskitet, att jag som är arbetslös kan väl "skaffa" fler barn.... De funkar ju inte riktig så, att det bara är att "skaffa" barn eller bara att "skaffa" ett jobb.
Nu lyfter jag blicken och finner styrka i det jag har med mig i min ryggsäck. Den ryggsäck jag bär gör mig ännu starkare. Ryggsäcken som jag snart kommer att få användning av.... 2011 det är MITT ÅR! 2011 är året då jag får rida på vågen. 2011 här kommer en 35 åring på hugget ;)
Mål med träningen 2011:
- Fjällräven classic - under 24h
- BAMM 50 - ta sig i mål med känslan att vi gjorde allt
- ett jobb där jag får anvädning av min drivkraft och målmedvetenhet
onsdag 29 december 2010
Dagens träning...
- 60 minuter trainer i garaget - följde musiken på radiokanalen Bandit, funkar faktiskt att även köra tempoökningar till reklamen, krävs dock en smula fantasi ;)
- 40 minuters löpning - temperaturen visade -25, men det kändes helt ok. Det var värst för luftrören när jag kom in i värmen igen...
Dax för mys i soffan med mannen <3
Lev å må!
Utvärdering 2010
2010, vilket år!
Träningen gick som en dans på rosor första delen av året. Jag fokuserad på intervaller i löpningen för att öka min lägsta nivå. Målet var uttalat: BAMM 50. Ibland körde jag med vagn och ibland utan. Återhämtningspass var skidåkning med vagn och cykling. Första tävlingen i maj visade att träningen med intervaller och vagn givit resultat. Trotts att jag sprang med Karl i vagnen kunde jag kilva in på en tredje plats i damklassen och toltat åtta av 100 startande. Jag var även mycket nära att komma tvåa. När jag kom ikapp hon som låg tvåa, tappade jag det ena hjulet på vagnen. Eftersom jag var tvungen att stanna och fixa det tappade jag hennes rygg samt kraften att orka jaga ikapp... Men vetskapen att jag inte var så långt bakom segraren Sandra Halvarsson trotts att jag körde med vagn stärkte självförtreondet enormt :)
Sommaren forsatte med fokus på löpning och intervaller. Tyvärr många stopp i träningen på grund av sjukdom. Vi åkte till fjällen med familjen och bodde i tält. Träningens fokus låg på vandra med tung packning... Jag bar Karl och all hans utrustning+mat, ca 22 kg. Det kändes som en fin förberedelse för benen inför BAMM :) Slutet av juli fokuserade jag helt på backlöpning... Tyvärr kanske en aning lite för sent, det hade inte funnits möjlighet att köra igång på riktigt med det tidigare pga av den lilla busungen. Men käsnlan var fin, fin trotts detta. Kunde köra 700 höjdisar/pass utan problem på en hyffsad tid.
Slutet av juli testade jag formen på en terrängtävling i Hemavan. Gick in på en fin tredje plats och på långt mycket bättre tid än jag förväntat mig. De som skulle hejja på mig i mål hade inte hunnit dit :) kändes som att formen var på G inför BAMM.
Veckan före BAMM... helt sjukt bra form! 5 kg på ryggen och bra fart i benen :) Dagarna innan resan upp, 5 kg på ryggen och 4.30/km utan problem. Kroppen känns lätt som en fjäder och så plötsligt drar det till i vaden. jag försöker att forsätta springa men det går inte så jag får halta hem. Onsdag bestämmer jag mig för att åka upp till Björkliden trotts att jag fortfarande har ont i vaden. Jag frågar mig själv, Hur ont kan det egenligen göra? Det kan ju aldrig göra mer ont än ont. 200 meter in i tävlingen går vadmuskeln av!! De säger verkligen PANG! Sedan kan jag inte ta mig en meter... Så mitt mål: BAMM 50 2010 blir sängliggandes i en vecka och fortfarande problem med vaden....
Varför blev det så?
Lev å må!
Träningen gick som en dans på rosor första delen av året. Jag fokuserad på intervaller i löpningen för att öka min lägsta nivå. Målet var uttalat: BAMM 50. Ibland körde jag med vagn och ibland utan. Återhämtningspass var skidåkning med vagn och cykling. Första tävlingen i maj visade att träningen med intervaller och vagn givit resultat. Trotts att jag sprang med Karl i vagnen kunde jag kilva in på en tredje plats i damklassen och toltat åtta av 100 startande. Jag var även mycket nära att komma tvåa. När jag kom ikapp hon som låg tvåa, tappade jag det ena hjulet på vagnen. Eftersom jag var tvungen att stanna och fixa det tappade jag hennes rygg samt kraften att orka jaga ikapp... Men vetskapen att jag inte var så långt bakom segraren Sandra Halvarsson trotts att jag körde med vagn stärkte självförtreondet enormt :)
Sommaren forsatte med fokus på löpning och intervaller. Tyvärr många stopp i träningen på grund av sjukdom. Vi åkte till fjällen med familjen och bodde i tält. Träningens fokus låg på vandra med tung packning... Jag bar Karl och all hans utrustning+mat, ca 22 kg. Det kändes som en fin förberedelse för benen inför BAMM :) Slutet av juli fokuserade jag helt på backlöpning... Tyvärr kanske en aning lite för sent, det hade inte funnits möjlighet att köra igång på riktigt med det tidigare pga av den lilla busungen. Men käsnlan var fin, fin trotts detta. Kunde köra 700 höjdisar/pass utan problem på en hyffsad tid.
Slutet av juli testade jag formen på en terrängtävling i Hemavan. Gick in på en fin tredje plats och på långt mycket bättre tid än jag förväntat mig. De som skulle hejja på mig i mål hade inte hunnit dit :) kändes som att formen var på G inför BAMM.
Veckan före BAMM... helt sjukt bra form! 5 kg på ryggen och bra fart i benen :) Dagarna innan resan upp, 5 kg på ryggen och 4.30/km utan problem. Kroppen känns lätt som en fjäder och så plötsligt drar det till i vaden. jag försöker att forsätta springa men det går inte så jag får halta hem. Onsdag bestämmer jag mig för att åka upp till Björkliden trotts att jag fortfarande har ont i vaden. Jag frågar mig själv, Hur ont kan det egenligen göra? Det kan ju aldrig göra mer ont än ont. 200 meter in i tävlingen går vadmuskeln av!! De säger verkligen PANG! Sedan kan jag inte ta mig en meter... Så mitt mål: BAMM 50 2010 blir sängliggandes i en vecka och fortfarande problem med vaden....
Varför blev det så?
- Brist på sömn påverkar återhämtningen - snitt 4-6h sömn/natt sedan augusti 2009
- Brist på sömn påvverkar imunsförsvaret - sjuk minst en gång/månad sedan mars 2010
- Startade för sent med backträningen
- För snabb stegring med orienetringsskorna
- Brist på styrketräning - all träningstid på kondition
Lev å må!
tisdag 28 december 2010
Arbetssökande...
....Idrottspedagog. Idrottspedagog, framtiden för en Idrottspedagog är nattsvart i hela Sverige. Strålande att jag valde att utbilda mig till ett av Sveriges minst eftertraktade yrken.
Minst en gång om dagen får en arbetsökande svara på frågan: Varför är du arbetslös? Det är väl bara att ta ett jobb, man får inte vara så kräsen Hela deras kroppsspråk och tonläge avslöjar vad de tänker... "En till "såndär" som inte vill göra rätt för sig, nog finns det arbete om man vill jobba! Jobb finns det alltid!" Min fråga till dessa är då: Har du själv någon gång i ditt liv upplevet arbetslöshet??? Har du upplevt känslan som arbetslös skapar?
För mig har arbetslösheten inneburit en en stor livskris och ett självförtreonde i botten. Självklart har jag i mina framtidsdrömmar trott att jag som 35-åring har ett jobb att gå till, ett arbete som är mitt. Sedan står jag nu här, 35 år och utan arbete... Ovisheten och saknade av trygghet håller en vaken om nätterna samt tankar på hur ska jag göra för att i alla fall få komma på intervju???? Ett jobb är ju en så stor del av ens liv. Det är genom arbete som du förutom att tjäna pengar är endel av samhället och en del av ett socialtsammanhang. Att sedan säga att det finns jobb för den som vill jobba är verkligen att strö salt i såren. Tänk på detta nästa gång du träffa en arbetssökande! Jag lovar Er att jag söker alla jobb som går att söka och många, många, många med mig... Vi arbetsökande behöver inte er hjälp att få sämre självförtreonde utan de vi behöver är uppmuntrade ord som att det kommer att lösa sig och du som är så duktig på att....
För mig ser dagen som arbetsökande ut precis som för er som har en arbetplats att gå till förutom att mina 8 timmar/dag är lite mer flexibla och anpassade efter familjen. Varje arbetsdag avslutas med att punkta upp morgondagens uppgifter och en dag kan inte avslutas förrän alla punker är genomförda.
Lev å må!
PS. Möjligheten att få arbeta som Idrottspedagog, har jag lämnat bakom mig för länge sedan... om de var någon som trodde att de bara var Idrottspedagogjobb jag sökte..... DS
Minst en gång om dagen får en arbetsökande svara på frågan: Varför är du arbetslös? Det är väl bara att ta ett jobb, man får inte vara så kräsen Hela deras kroppsspråk och tonläge avslöjar vad de tänker... "En till "såndär" som inte vill göra rätt för sig, nog finns det arbete om man vill jobba! Jobb finns det alltid!" Min fråga till dessa är då: Har du själv någon gång i ditt liv upplevet arbetslöshet??? Har du upplevt känslan som arbetslös skapar?
För mig har arbetslösheten inneburit en en stor livskris och ett självförtreonde i botten. Självklart har jag i mina framtidsdrömmar trott att jag som 35-åring har ett jobb att gå till, ett arbete som är mitt. Sedan står jag nu här, 35 år och utan arbete... Ovisheten och saknade av trygghet håller en vaken om nätterna samt tankar på hur ska jag göra för att i alla fall få komma på intervju???? Ett jobb är ju en så stor del av ens liv. Det är genom arbete som du förutom att tjäna pengar är endel av samhället och en del av ett socialtsammanhang. Att sedan säga att det finns jobb för den som vill jobba är verkligen att strö salt i såren. Tänk på detta nästa gång du träffa en arbetssökande! Jag lovar Er att jag söker alla jobb som går att söka och många, många, många med mig... Vi arbetsökande behöver inte er hjälp att få sämre självförtreonde utan de vi behöver är uppmuntrade ord som att det kommer att lösa sig och du som är så duktig på att....
För mig ser dagen som arbetsökande ut precis som för er som har en arbetplats att gå till förutom att mina 8 timmar/dag är lite mer flexibla och anpassade efter familjen. Varje arbetsdag avslutas med att punkta upp morgondagens uppgifter och en dag kan inte avslutas förrän alla punker är genomförda.
Lev å må!
PS. Möjligheten att få arbeta som Idrottspedagog, har jag lämnat bakom mig för länge sedan... om de var någon som trodde att de bara var Idrottspedagogjobb jag sökte..... DS
fredag 24 december 2010
Som ett litet barn på julafton...
...nu sitter jag här vid datorn och väntar.... Väntar på att de andra i huset ska vakna. Sedan jag var liten har jag alltid vaknat extra tidigt när de är julafton... Pirret och nyfikenheten på julklapparna har alltid väckt mig tidigt, tidigt. Så även i vuxen ålder, men nu är det pirret och nyfikenhetan av att få se barnens lycka när de öppnar sin morgonjulklapp.
Men tydligen så har den lilla bestämt sig för att ta sovmorgon, just IDAG :) så nu väntar jag och väntar och väntar och väntar och väntar.... För jag kan ju inte väcka honom, eller??!! ;) Den stora prinsens ögon får jag vänta med att se enda tills imorgon..... Så egentligen är det inte julafton förän imorgon.
Dax att dricka lite kaffe och stöka i köket så kanske lillen vaknar av ljudet :)
Funderar på varför det står fel datum...??? men idag är den 24 december kl.06.4. Måste få ordning på inställningen :)
Lev å må!
Men tydligen så har den lilla bestämt sig för att ta sovmorgon, just IDAG :) så nu väntar jag och väntar och väntar och väntar och väntar.... För jag kan ju inte väcka honom, eller??!! ;) Den stora prinsens ögon får jag vänta med att se enda tills imorgon..... Så egentligen är det inte julafton förän imorgon.
Dax att dricka lite kaffe och stöka i köket så kanske lillen vaknar av ljudet :)
Funderar på varför det står fel datum...??? men idag är den 24 december kl.06.4. Måste få ordning på inställningen :)
Lev å må!
torsdag 23 december 2010
Mitt ledord när det känns svårt att ta sig ut...
...den bästa träningen är den som blir av. Sedan brukar jag bara gå ut i garaget, byta om och ta på mig skorna. Mitt fokus lägger jag på att inte tänka på hur härligt och mysigt de skulle vara att stanna inne med de andra. Jag vet att när jag är tillbaka kommer min kropp att vara full av energi samt att jag kommer att vara en mer harmonisk mamma. Vissa dagar funkar inte mina ledord, hur mycket jag än försöker att fokusera... Igår var en sådan dag.
Antar att det var alla nattvak och sporadiska "tuppisar" på soffan i flera veckor med sjukdom i huset som tog ut sin rätt. Tror det var känslan av att jag äntligen vågade slappna av, att vår lilla, lilla kille äntligen hade blivit frisk som gjorde att jag verkligen vågade känna hur sliten och trött jag var........ Att lyssna på kroppen är mitt andra ledord. Igår var de ledorden starkare och viktigare än de ord som säger "den bästa träningen är den som blir av". Överträningen/utbrändhet har jag redan upplevt och har inget behov att uppleva det igen.
Natten för den lilla killen har varit hyffsad. Killen är så hungrig efter lång tid utan aptit. Under natten har han fått i sig en ½ liter vällning och en dos Mollipect. I övrigt har det varit ganska lugnt i huset, så timmarna på sömnkotot har ökat :)
Idag väntar julklappshopping i den stora grann-staden, träning, julklappsinslagning och lite annat fix och trix.
lev å må!
Antar att det var alla nattvak och sporadiska "tuppisar" på soffan i flera veckor med sjukdom i huset som tog ut sin rätt. Tror det var känslan av att jag äntligen vågade slappna av, att vår lilla, lilla kille äntligen hade blivit frisk som gjorde att jag verkligen vågade känna hur sliten och trött jag var........ Att lyssna på kroppen är mitt andra ledord. Igår var de ledorden starkare och viktigare än de ord som säger "den bästa träningen är den som blir av". Överträningen/utbrändhet har jag redan upplevt och har inget behov att uppleva det igen.
Natten för den lilla killen har varit hyffsad. Killen är så hungrig efter lång tid utan aptit. Under natten har han fått i sig en ½ liter vällning och en dos Mollipect. I övrigt har det varit ganska lugnt i huset, så timmarna på sömnkotot har ökat :)
Idag väntar julklappshopping i den stora grann-staden, träning, julklappsinslagning och lite annat fix och trix.
lev å må!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)