...Det är jag som bär ansvar för hur jag vill leva mitt liv. Ofta blir livet inte riktigt som jag tänkt, men nu står jag här och nu är det upp till mig att fundera på hur jag ska hantera denna situation.
Kloka och underbara personer i min närhet sagt till mig att jag ska ha tålamod och se till att resa mig innan jag fattar några avgörande beslut... De säger även att jag ska göra sådant där jag kommer till min rätt, där jag får vara jag på det sätt som bara jag kan... Glad, sprudlande och en energibomb som smittar till de människor som jag möter.
Kanske är det dax att hoppa igen? Frågan är om jag har tillräckligt med mod....
Just nu finner jag kraft i bergen, vinden, snön och självklart hos min familj och alla underbara vänner som finns här för mig.
Även om kroppen är sargad, hjärtat inte jobbar som jag önskar, jag är lite mer sugen på godis än vanligt och jag gärna dricker ett glas vin så har jag träningsmål för säsongen. Dock har jag fått anpassa dem efter rådande omständigheter...
Livet blir sällan som jag tänkt och jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa!
Följ med på min resa från djupaste botten till toppen...
// Ultramamman
tisdag 29 april 2014
söndag 25 november 2012
I´m back
Många förändringar de senaste månaderna har gjort att det inte funnits kraft att skriva några rader. Men nu ä ja tibax!
Vi har hunnit med tre flyttningar, mannen har bytt jobb från Försvarsmakten till Lappland resort och jag har hunnit med en förändring i min tjänst. Just nu undervisar jag i Ma, No, Teknik och idh år 7-9 samt är ansvarig för fritidsverksamheten. Det är helt galet vad vi har haft medvind i vårt liv ! Som gräddan på allt fick jag i veckan delta på NOAKsdagen för att ta del av en utmärkelse jag erhållit för mina studier vid LTU i form av pedagogpriset.
"Pedagogikpriset - Malin Kristoffersson
Malin Kristoffersson har under sin utbildning till i idrott för yngre elever visat att hon på ett föredömligt sätt kan omsätta vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet till undervisning i idrottshallen/klassrummet. Hon har visat på kunskap, förståelse och en ambition som uttrycker hennes stora respekt inför den läraruppgift hon har framför sig. Nämligen att utveckla små barns lärande.
Baserat på Malins ambition och kunnande kommer hennes elever att ha goda förutsättningar att få en lyckosam start under de första skolåren, och en kunskapsbas att bygga vidare på genom skoltiden.
Akademien anser att Malin Kristoffersson vara en värdig mottagare av pedagogikpriset."
(www.noak.org)
Träningen är i full gång... ja, jag har väl inte riktigt än landa i det nya livet. Men känner ändå det börjar finnas lite rutiner. Säsongens mål och delmål är i alla falla planerade :)
Förra årets mål 2012: "Det blir så bra som det blir!" Kommer självklart att vara även 2013 mål, för ett så bra år som jag haft det här året... ja, jösses! Allt från topp med både idrottsprestationer och studier till drömjobb på Abisko skola och ett liv i fjällen!
Allt har verkligen en mening... Januari 2011, då hade jag ingen aning om att den sorg och smärta som vi då gick genom ändå skulle kunna utvecklas till något bra. Efter regn kommer alltid solsken.
Lev å må!
Vi har hunnit med tre flyttningar, mannen har bytt jobb från Försvarsmakten till Lappland resort och jag har hunnit med en förändring i min tjänst. Just nu undervisar jag i Ma, No, Teknik och idh år 7-9 samt är ansvarig för fritidsverksamheten. Det är helt galet vad vi har haft medvind i vårt liv ! Som gräddan på allt fick jag i veckan delta på NOAKsdagen för att ta del av en utmärkelse jag erhållit för mina studier vid LTU i form av pedagogpriset.
"Pedagogikpriset - Malin Kristoffersson
Malin Kristoffersson har under sin utbildning till i idrott för yngre elever visat att hon på ett föredömligt sätt kan omsätta vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet till undervisning i idrottshallen/klassrummet. Hon har visat på kunskap, förståelse och en ambition som uttrycker hennes stora respekt inför den läraruppgift hon har framför sig. Nämligen att utveckla små barns lärande.
Baserat på Malins ambition och kunnande kommer hennes elever att ha goda förutsättningar att få en lyckosam start under de första skolåren, och en kunskapsbas att bygga vidare på genom skoltiden.
Akademien anser att Malin Kristoffersson vara en värdig mottagare av pedagogikpriset."
(www.noak.org)
Träningen är i full gång... ja, jag har väl inte riktigt än landa i det nya livet. Men känner ändå det börjar finnas lite rutiner. Säsongens mål och delmål är i alla falla planerade :)
Förra årets mål 2012: "Det blir så bra som det blir!" Kommer självklart att vara även 2013 mål, för ett så bra år som jag haft det här året... ja, jösses! Allt från topp med både idrottsprestationer och studier till drömjobb på Abisko skola och ett liv i fjällen!
Allt har verkligen en mening... Januari 2011, då hade jag ingen aning om att den sorg och smärta som vi då gick genom ändå skulle kunna utvecklas till något bra. Efter regn kommer alltid solsken.
Lev å må!
söndag 29 juli 2012
Seger Icebug 24 mixklass
Säsongens mål, Icebug 24, är nu genomförd... Resultatet blev 1:a plats i mix och totalt 10:a av 50 startade lag. Jag är självklart nöjd med resultatet, men det jag är mest nöjd med är att jag lyckades toppa formen och prestera mitt bästa för dagen. När jag gjort Icebug 24 förut har jag inte riktigt kunna fokusera och göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Förmodligen är det alla tävlingsstarter i orientering som lärt mig att fokusera på rätt saker inför en tävling. Jag kände redan tidigt i sommar att jag kunde hitta fokus inför tävlingar på ett helt annat sätt.
Torsdag; Dagen före start, dagen då kartorna delades ut och vi planerade våra vägval. Jag kände mig seg och gäspade hela tiden, men samtidigt lugn och fokuserad på att använda min kapacitet till att göra mitt bästa. Jag vet av erfarenhet att seghet och gäspande inför en tävling brukar vara goda tecken på att kroppen spara sig inför en prestation...
Fredag klockan 1400 gick startskottet, vår plan var att hålla vårt tempo och inte ryckas med i "starthetsen". Vi tågade i väg som två starka lokomotiv uppför tävlingens inledande slänt bland lagen i täten, utan en känsla av att vi dragit på för hårt eller att vi dragits med i det som händer med de flesta när startskottet går. Vi tågade i det tempo som vi hade planerat, tävlingen kändes som vår och vi kunde följa vår plan ända till vi blev fångade av tät dimma och storm upp på Murtsetoppen. Toppen var dessutom täckt av stora snöfält som gjorde att sikten blev ännu sämre. Det var längesen jag var så rädd och så vilse. På vägen ner kom vi helt fel i dimman, vilket gjorde att vi kommer ner för fjället på norra sidan istället för den södra. Sedan gjorde vi en sväng upp mot en platå, men kom fel igen och hamnade tillbaka på den norra sidan. Då ville jag bara avbryta tävlingen och gå in i en nödstuga som vi befann oss bredvid. Jag ville krypa in där för att tända en brasa, bli varm, äta mat och sedan gå hem. Men som tur var tillät inte mannen mig att slappna av, utan han ignorerade mina skakningar av kylan och mina trötta bedjande ögon och sa:
-Kom igen, nu går vi! Nu vet jag var vi är. Vi ska bara upp 70 höjdisar, sedan är bäcken där på andra sidan.
Det tog oss 5 timmar att komma upp och ned för Murstetoppen! Snacka om att vi lärde oss att det är bra att ha en plan, men att det även är viktigt att kunna vara flexibel i sin plan.
Vid målgång kände vi oss ändå nöjda med att vi gjort vårt bästa. Våra kroppar upplevde vi starka och vi var även nöjd med att vi hade kunna använda vår kapacitet. Men med tanke på den tid som försvann på toppen kollade vi inga resultat vid målgången. Vi antog att tiden på toppen hade kosta för mycket.
När vi vaknade till liv innan banketten kollade mannen in på resultatlistan och sa:
- Du, Malin, det ser ut som att vi vann!
Ja, jösses... det blev en seger i mixklassen! Tänk om... ja, om inte om fanns ;)
Tusen tack till Andreas Strand för dina värdefulla tips förra året! Det var de som gav oss segern!
Låt varje dag bli din bästa!
Torsdag; Dagen före start, dagen då kartorna delades ut och vi planerade våra vägval. Jag kände mig seg och gäspade hela tiden, men samtidigt lugn och fokuserad på att använda min kapacitet till att göra mitt bästa. Jag vet av erfarenhet att seghet och gäspande inför en tävling brukar vara goda tecken på att kroppen spara sig inför en prestation...
Fredag klockan 1400 gick startskottet, vår plan var att hålla vårt tempo och inte ryckas med i "starthetsen". Vi tågade i väg som två starka lokomotiv uppför tävlingens inledande slänt bland lagen i täten, utan en känsla av att vi dragit på för hårt eller att vi dragits med i det som händer med de flesta när startskottet går. Vi tågade i det tempo som vi hade planerat, tävlingen kändes som vår och vi kunde följa vår plan ända till vi blev fångade av tät dimma och storm upp på Murtsetoppen. Toppen var dessutom täckt av stora snöfält som gjorde att sikten blev ännu sämre. Det var längesen jag var så rädd och så vilse. På vägen ner kom vi helt fel i dimman, vilket gjorde att vi kommer ner för fjället på norra sidan istället för den södra. Sedan gjorde vi en sväng upp mot en platå, men kom fel igen och hamnade tillbaka på den norra sidan. Då ville jag bara avbryta tävlingen och gå in i en nödstuga som vi befann oss bredvid. Jag ville krypa in där för att tända en brasa, bli varm, äta mat och sedan gå hem. Men som tur var tillät inte mannen mig att slappna av, utan han ignorerade mina skakningar av kylan och mina trötta bedjande ögon och sa:
-Kom igen, nu går vi! Nu vet jag var vi är. Vi ska bara upp 70 höjdisar, sedan är bäcken där på andra sidan.
Det tog oss 5 timmar att komma upp och ned för Murstetoppen! Snacka om att vi lärde oss att det är bra att ha en plan, men att det även är viktigt att kunna vara flexibel i sin plan.
Vid målgång kände vi oss ändå nöjda med att vi gjort vårt bästa. Våra kroppar upplevde vi starka och vi var även nöjd med att vi hade kunna använda vår kapacitet. Men med tanke på den tid som försvann på toppen kollade vi inga resultat vid målgången. Vi antog att tiden på toppen hade kosta för mycket.
När vi vaknade till liv innan banketten kollade mannen in på resultatlistan och sa:
- Du, Malin, det ser ut som att vi vann!
Ja, jösses... det blev en seger i mixklassen! Tänk om... ja, om inte om fanns ;)
Tusen tack till Andreas Strand för dina värdefulla tips förra året! Det var de som gav oss segern!
Låt varje dag bli din bästa!
söndag 22 juli 2012
Förändringar...
Vissa människor upplever en större rädsla inför förändringar än andra. Vi har dem i vår omgivning som har åsikter om att vårt val att följa vår dröm om ett liv i fjällen är både märkligt, överilat och hastigt. Det finns även de som väljer att ta avstånd från oss.
Vårt beslut är vårt och vi kommer inte att låta oss påverkas av olika människors rädsla inför förändringar. Beslutet är varken överilat eller hastigt, vi har diskuterat om detta inom vår familj nästan varje dag sedan jag sökte tjänsten i mars nu i år. Vi vill testa, följa vår dröm, om det visar sig att det inte är rätt finns vägen tillbaka kvar. Ja, inte huset då, men det är ju bara ett hus. En sak som vi har format till vårt men när vi lämnar det så kommer det inta andas vårt, utan det kommer att få ny prägel av nya ägare.
Vill samtidigt säga att vi är oerhört tacksam för de som vi har i vår omgivning som visar oss sitt stöd i detta beslut. Till er vill jag säga; Ni är alltid välkommen till oss i underbara Abisko! En kort vacker tågresa på 4½ timme så står ni utan för vår dörr och vi ska visa er varför vi väljer ett liv i fjällen. Jag vet att ni redan vet varför, att det är därför ni kan visa ert stöd och säga era uppmuntrande ord. Tack! <3
Vi väljer detta för att det är de livet som vi brinner för samtidigt som jag även ska få möjlighet att arbeta med mitt drömjobb. Jag säger det igen: " Chanser får man inte, de tar man"!
Låt varje dag bli din bästa!
Vårt beslut är vårt och vi kommer inte att låta oss påverkas av olika människors rädsla inför förändringar. Beslutet är varken överilat eller hastigt, vi har diskuterat om detta inom vår familj nästan varje dag sedan jag sökte tjänsten i mars nu i år. Vi vill testa, följa vår dröm, om det visar sig att det inte är rätt finns vägen tillbaka kvar. Ja, inte huset då, men det är ju bara ett hus. En sak som vi har format till vårt men när vi lämnar det så kommer det inta andas vårt, utan det kommer att få ny prägel av nya ägare.
Vill samtidigt säga att vi är oerhört tacksam för de som vi har i vår omgivning som visar oss sitt stöd i detta beslut. Till er vill jag säga; Ni är alltid välkommen till oss i underbara Abisko! En kort vacker tågresa på 4½ timme så står ni utan för vår dörr och vi ska visa er varför vi väljer ett liv i fjällen. Jag vet att ni redan vet varför, att det är därför ni kan visa ert stöd och säga era uppmuntrande ord. Tack! <3
Vi väljer detta för att det är de livet som vi brinner för samtidigt som jag även ska få möjlighet att arbeta med mitt drömjobb. Jag säger det igen: " Chanser får man inte, de tar man"!
Låt varje dag bli din bästa!
onsdag 18 juli 2012
Kanske det här är den bästa uppladdningen?
Nästa fredag står jag och mannen tillsammans på startlinjen, Icebug24. I år kör vi en helt annorlunda uppladdning i form av kroppsarbete, mycket skratt och goda middagar tillsammans med underbara vänner <3 Ja, självklart klämmer vi in några träningpass där mellan. Kanske är det här den bästa uppladdningen??!!
Det lär visa sig nästa lördag kl 1400 ;)
Jag är så oerhört tacksam för de fina människorna som vi har omkring oss <3 Ni är så värdefulla. Jag vill att ni ska veta att min hjälpande hand finns alltid utsträckt till er <3
Låt varje dag bli din bästa!
Det lär visa sig nästa lördag kl 1400 ;)
Jag är så oerhört tacksam för de fina människorna som vi har omkring oss <3 Ni är så värdefulla. Jag vill att ni ska veta att min hjälpande hand finns alltid utsträckt till er <3
Låt varje dag bli din bästa!
söndag 15 juli 2012
Träning och rensning
Har man inte rensat på åtta år så blir det några sopsäckar... Imorgon är den stora "köra-bort- skrärp-dagen", vilket innebär att idag har det varit den stora "rensar-dagen". Förutom rensning i garderober har vi idag även hunnit tvätta huset med rotborste, kökssvamp och såpa samt rensa i rabatter. Snart är huset redo för fotografering och försäljning!
Dagens träning blev backintervaller i skyfall på Pagla och Vittjärvsberget, blev ca 600 höjdisar. Eftersom jag hade glömt mina löparkläder i Överkalix fick jag träna i mega stora shorts. Tur att jag var ensam, för de blöttunga shortsen åkte av mig hela tiden. Jag fick verkligen uppleva hur det känns för de som har "häng-brallor".Träningen gick sådär, jag vet inte om det är stressen runt husflytten som påverkar mig eller vad det är? Men jag gav i alla fall inte upp, jag gjorde den träning som jag planerat även om både huvud och ben var tunga idag. Det är bara att ta nya tag imorgon :)
Låt varje dag bli din bästa!
Dagens träning blev backintervaller i skyfall på Pagla och Vittjärvsberget, blev ca 600 höjdisar. Eftersom jag hade glömt mina löparkläder i Överkalix fick jag träna i mega stora shorts. Tur att jag var ensam, för de blöttunga shortsen åkte av mig hela tiden. Jag fick verkligen uppleva hur det känns för de som har "häng-brallor".Träningen gick sådär, jag vet inte om det är stressen runt husflytten som påverkar mig eller vad det är? Men jag gav i alla fall inte upp, jag gjorde den träning som jag planerat även om både huvud och ben var tunga idag. Det är bara att ta nya tag imorgon :)
Låt varje dag bli din bästa!
fredag 13 juli 2012
Vackra Överkalix
Nästan två timmar distanspass tillsammans med mannen, det är ju inte så ofta som vi nu för tiden har möjlighet att träna tillsammans.Det är verkligen så härligt att träna med min man <3 Tack mamma och pappa för att ni var med grodungen!
Gårdagens träningsbana bar stor inspiration från träningslägret som jag var på förra veckan, det enda som skilde sig var egentligen att vi startade hemifrån mamma och pappa och en liten extra sväng. Banan bestod av mycket stig och backar samt lite myr, grusväg och asfalt. Farten var helt okej och jag var riktigt trött efter. Ja, erkänner att jag känner en viss oro inför Icebug 24 om två veckor och att tankar på att när vi gjort två timmar i Hemavan har vi endast 22 timmar kvar dök upp i min hjärna ;) Jag tycker att jag tränat bättre i år än förra året, men ändå känner jag mig i sämre form, hur hänger det ihop?? Jag håller tummarna för att detta bara är ett tecken på att jag är på väg mot toppform.
Just nu är det marknadstider i vackra Överkalix. Så igår kväll var jag förälder på byn, allt gick lugnt till igår. Men jag tror det kommer att vara mer folk i rörelse imorgon samt att det är ungdomsdisco, så det blir en natt som förälder på byn i dag oxå. Eller natt, å natt, min tonåring ska vara hemma 23, så det är inte direkt natt ;)
Låt varje dag bli din bästa :)
Gårdagens träningsbana bar stor inspiration från träningslägret som jag var på förra veckan, det enda som skilde sig var egentligen att vi startade hemifrån mamma och pappa och en liten extra sväng. Banan bestod av mycket stig och backar samt lite myr, grusväg och asfalt. Farten var helt okej och jag var riktigt trött efter. Ja, erkänner att jag känner en viss oro inför Icebug 24 om två veckor och att tankar på att när vi gjort två timmar i Hemavan har vi endast 22 timmar kvar dök upp i min hjärna ;) Jag tycker att jag tränat bättre i år än förra året, men ändå känner jag mig i sämre form, hur hänger det ihop?? Jag håller tummarna för att detta bara är ett tecken på att jag är på väg mot toppform.
Just nu är det marknadstider i vackra Överkalix. Så igår kväll var jag förälder på byn, allt gick lugnt till igår. Men jag tror det kommer att vara mer folk i rörelse imorgon samt att det är ungdomsdisco, så det blir en natt som förälder på byn i dag oxå. Eller natt, å natt, min tonåring ska vara hemma 23, så det är inte direkt natt ;)
Låt varje dag bli din bästa :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)