Hej min mamma!

Grodungens språkutveckling är nu i ordsprutfasen... Snacka om att det sprutar ord!! När vi pratar med varandra upprepar han alltid sista ordet i varje mening, så hans ordföråd börjar nu bli ganska stort och växer varje dag. När han pratar är det ofta två och tre ordsmeningar. Så coolt och som vanligt är vi föräldrar mega stolta över vårt geni till barn :)

Igår var det samtal om den "tora tanden" och att "du bada" som var de stora samtalsämnena. Grodungen vidhåller dock att hans namn är Du. Det är så gulligt att jag har svårt att låta bli att kalla honom för Du... Är så lycklig över att jag har möjligheten att vara ledig hela sommaren och ta del av allt som händer i hans utveckling. Jag tycker att man missar så mycket av den när de är på förskolan.

Låt varje dag bli din bästa!

Äntligen kom sommaren till Norrbotten!

Efter en lång, lång vinter med få dagar över -20 grader är vi norrbottningar verkligen värda detta väder, med sol från klarblå himmel och temperaturer över +30. Jag kunde inte ha börjat min semester bättre. Jag och grodungen verkligen njuter av att vara fria från stress och att kunna leka, prata och busa utomhus tillsammans. Det här är betalningen för alla tråkigheter som drabbat familjen i vår. Det här är verkligen livet och det är underbart!!

Idag har vi tagit emot lillasyster Julia när hon sprang ut från Stadshotellet ropandes: - För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra!! Det är en sådan lycka att se hur lycklig och glad hon är. Självklart minns jag tillbaka till min student, lyckan och spänningen att ta ett steg vidare i livet samtidigt som kroppen är fylld av vemod att lämna det som varit. Firandet av denna vackar och glada student fortsatte med middag och många berättelser om den gångna studietiden. Vilken underbar dag! :)

Vi har även haft mamma på besök från torsdag till fredag... Vi har verkligen världens bästa mamma/ mormor! Jag och mannen lyckades även få till lite träningstid tillsammans på kvällen. :) Även om jag älskar vintern så erkänner jag att det är allt bra härligt med sommar!

Låt varje dag bli din bästa!

Är detta det som benämns åldersnojja??

Jag tror det var igår när jag pratade med min tonåring om hur fort den snabbaste på vårruset i Norrbotten sprang... strax vid 17 minuter. Då kom det över mig, bara sådär helt plötsligt... Jag är nu 35 år, 35 ÅR!! Mitt bäst-före-datum inom de flesta idrotter är passerat. Det finns ju en anledning till att det finns tävlingsklasser som heter D35... Suck, varför gjorde jag inte mer när jag fortfarnde hade tiden på min sida?? ;)

Om det är detta som benämns åldersnojja, ja då har jag absolut drabbas av det!

Låt varje dag bli din bästa!

Oj, vilket omväxlande väder

Morgonen startade med en lätt joggrunda som innehäll både spår och asfalt. Efter som förkylningen fortfarande inte släppt greppet fick jag flytta fokus från fart till att koncentrera mig på ett lätt och tyst löpsteg. Imorgon räknar jag med att kroppen ska vara redo att börja träna som vanligt... Har längtat så mycket efter att kunna träna så mycket som jag vill :) Vädret var helt underbart när jag tog min runda och det var nästan vindstilla.

Helt förtrollande av vädret packade vi med oss filt och lunch för att kunna ha picknick i Stadsparken i Luleå... När det väl var dax för lunch drog värsta ovädret in över stan, så det blev till att äta lunchen ståendes inne på Smedjan. Det var annorlunda men trevligt, det gäller att vara kreativ när det inte blir riktigt som man planerat ;) Med oss hem fick vi lite sommarkläder och ett par sandaler till grodungen. Förutom det fick vi även med oss ett tips från några bekanta som vi sprang på... att unna sig att göra saker tillsammans. Vi ska oxå boka in en dag när vi tillsammans, jag och mannen,  kan äta hotellfrukost, strosa på stan, kanske titta på eftermiddagsbio..... De såg ut som att de verkligen hade en underbar dag tillsammans och jag och mitt hjärta blev inspirerande.

I solsken åkte vi sedan till söta Liam för att fira hans födelsedag. Där det bjöds på skratt, trevliga samtal, bus och gott fika. Under de timmar som vi var där känns det som att vädret han växla från sol till oväder minst hundra gånger.

Nu i kväll när vi var ute på promenad med lilla grodungen blåste det så mycket att han blåste omkull, stackaren! Just nu blåser det och solen strålar från blå himmel... Håller tummarna för att vi snart får hänga bort våra vinterjackor.

Låt varje dag bli din bästa!

Mycket ska hinnas med på en dag

Igår var en dag med många olika uppdrag... Dagen började med examination som var väldigt annorlunda. Vår examinator hade så mycket annat att stå i att han kom för sent, pratade i telefon under redovisningarna och ibland var han inne i klassrummet och vid många tillfällen var han inte det. Lektionen började med att han berättade vad vi skulle redovisa och vad han ville att vi skulle få med. Jag kände hur irritationen steg inom mig, om man har en muntlig examination tror examinatorn att man som student inte har förberett sig???!! Skandal, säger jag! Nå, väl vi gjorde det vi planerat att göra... Och hur det gick är svårt att veta eftersom examinatorn inte gav någon feedback. Men vi var nöjda och kände att vi fått fram det vi ansåg vara relevant för åhörarna.

På lunchen fick jag samtal från förskolan, liten hade blivit sjuk och pappan svara inte i telefon. Kände återigen hur irritationen steg i kroppen... Hur kan pappan välja att inte ta med telefonen med på sin fys när han vet att jag har examination och ingen bil! Fick ta hjälp av en vän som ringde hennes man som i sin tur fick i uppdrag att leta reda på min man... Tack för hjälpen! Ni kan ju gissa om min man hörde en glad röst när han tillslut ringde upp mig.

Eftermiddagen spenderades på stan med en god vän i väntan på Vårruset. Underbart att bara kunna strosa och skratta lite på stan.

Löpningen... Besluta mig för att ställa upp trots förkylning. Vill påpeka att jag aldrig har ställt upp i detta lopp tidigare, så jag var inte riktig insatt i spelreglerna. Plikttrogen som jag är placera jag mig ganska långt bak i fållan för löpning under 30 min. Jag vill ju inte riskera att vara ivägen för de som ville springa fort... Då hade jag ingen aning om att det var ganska många som inte brydde sig om de olika fållornas betydelse. Så när starten gick kände jag ännu en gång hur irritationen steg i kroppen och den här gången så mycket att jag nästan hade kunna vara otrevlig... Alltså det är inte kul att börja en tävling med att nästan gå de första 500 meterarna för att det finns ett stort antal av dessa kvinnor som har placerat sig i löp-fållan som egentligen är promenerare... Så det första två kilometrarna vart i ett mer små-lunkade. Efter det kunde jag lägga mig på en inte för ansträngade nivå men lagom med tanke på min förkylning. Passerade mållinjen efter 22.52... men är glad att jag inte var i någon toppform och att denna tävling inte var något av mina huvudmål, för då hade jag nog blivit galen.

Väl hemma var det bara att kasta sig i duchen för att sedan åka till akuten med lilla grodungen som hade krupp. Där blev vi i två timmar med olika behandlingar för att få bukt på besvären... Vid 01 låg jag i min säng och läste Utemagasinet samtidigt som jag lyssnade på hur besvären för grodungen lättade.

Mycket ska hinnas med på en dag!

Låt varje dag bli din bästa!

Häjn gick sådär...

Dagens orienteringstävling var i Piteå på havsbadet. Grodungen var den yngste deltagare de någonsin skådat och han hyllades  av speakern samt publik då han "rusade" mot mål... Det blev en sådan uppståndelse att vår lille grodunge nästan tyckte det var lite läskigt, så fem meter från mål fundera han på att strunta i målgången... Men efter ett noga övervägande beslutade han sig tillslut för att springa över mållinjen.

Själv är jag förlyld så efter lite bollande med mannen om att starta eller inte starta beslutade vi oss för att jag skulle ta grodungen på ryggen, för det skulle hindra mig från att löpa. Med facit i hand var det kanske inte ett så bra beslut... Innan vi ens hade tagit oss till starten började grodunge att ge ifrån sig lite protester. Att ha en grodunge som är missnöjd på ryggen samtidigt som man försöker att få ordning på kartan, hitta kontroller, hålla räkningen på stigar och hålla reda på vilka kontroller man tagit var inte en lätt uppgift för ultramamman... Vips hade jag gått för långt, hoppsan så hade jag glömt om jag varit till en kontroll eller inte och poff så trodde jag att jag letade efter kontrollnummer 88 när jag egentligen skulle till 67... Efter att ha letat nr 88 i 20 minuter och besökt kontroll nr 67 tio gånger för att konstatera att det stog fel nummer lykades jag få fram lappen med kontrollangivlserna som visade att det var 67 jag sökte... Den hade jag spikat om jag inte fått för mig att det var nr 88 jag leta.... Snacka om förvirrad! Ursäktar mig med att det är inte lätt att fokusera med en skrikande grodunge på armen. Ja, jag var tvungen att bära honom för han var så arg och less på att sitta på ryggen... Kommer nog att överväga nästa gång det kommer på tal om att ta med honom ut på orienteringsbanan ;) Antar att jag inte behöver säga att jag även denna gång var sist, men den här gången kom jag i alla fall i mål. För jag hade tagit den där kontrollen som jag var helt säker på att jag glömt... Gulliga godungen som efter förra helgens tävlingar fått för sig att kontrollerna heter Mumin lykades hitta en av våra kontroller före mig genom att ropa och peka: mamma, dä ä mumin. Mumin mamma!! Mumin!

Det är bara att ta nya tag nästa gång... Träning ger färdighet!

Morgondagens vårruset är det ännu oklart om jag kan vara med i, är så sjukt förkyld! Typiskt!

Låt varje dag bli din bästa!

Negativt är positivt :)

En knöl i min ljumske har fyllt min kropp av oro de senaste veckorna... Läkarnas osäkerhet om varför jag fått en cysta där och att jag gjorde något som aldrig är bra att göra, googla, har inte minska min oro.  Att jag sedan hade oturen att träffa på en läkare vid namn Johan som hade nog med sitt ego, minskade inte heller direkt min rädsla... Att få en knöl där jag har min är inte ett bra ställe, om det visar sig vara en knöl av det sämre slaget.

Fy, tusan vad rädd jag har varit! Jag har varit så rädd att jag inte kommer att få uppleva mina barns uppväxt, att jag inte kommer att få åldras tillsammans med min man och skratta med mina vänner, att jag aldrig kommer att få arbeta som lärare och se de delar av världen som jag så gärna vill besöka som inte har hunnits med... Det är inte lätt att fortsätta att vara positiv och att inte tänka negativa tankar när besked av dessa slag knackar på dörren.

Men dagens läkarbesök gav besked om att de prov som jag hittills lämnat visat negativt på lymfom, vilket är sååå positivt!! :) Har lämna ett till prov för att helt utesluta denna agressiva form av cancer, men det är inget som jag längre behöver eller känner oro för. Sedan har jag fått en remiss till ultraljud för att få reda på vad och varför den är där... Men som sagt den  är inget att oroa sig för längre... Snacka om att Ultramamman kommer att sova gott i natt. :) :) 

Låt varje dag bli din bästa!