Jag sitter på perrongen

Jag sitter på perrongen och väntar på mitt tåg, tågen passaerar ett efter ett. Men det blir aldrig min tur att kliva på och åka med... Jag fortsätter att vänta, snart borde det bli min tur att åka med.

Med risk att detta inlägg upplevs tungt, trist, jobbigt och tråkigt. Förra fredagen fick vi möta livet när det verkligen är som tråkigast. Det var en i raden av alla motgångar som vi mött sedan november... Försöker att vara positiv, försöker att se hur detta kommer att göra oss än starkare och hur detta kommer att göra oss till bättre och ödmjukare människor. Men erkänner att det just nu är lite för många droppar i bägaren. Men visst är det så att när jag väl nått botten så kan det bara bli bättre? Undra om detta är botten, eller om det väntar ännu mer runt hörnet. Ingen idé att oroa sig, det som sker det sker.

Men visst har jag oerhört mycket att vara lycklig och glad över. Min tonåringe är nog den finaste och den mest underbara tonåring som finns. Alltid så nöjd, tacksam och empatisk. Lilla grodungen som utvecklas i rasande takt och som vi numera kan föra en dialog med. Det är verkligen en så underbar känsla att känna att vi pratar och förstår varandra, allt från hundarns kiss och bajs i snödrivan till hur vi behöver göra upp eld i kaminen för att det är kallt... Ja, det är verkligen lycka! :)

Är så oerhört glad och lycklig för att min lillebror har fått ett super jobb på Svalbard, som innebär att han får jobba med det han älskar, får bra lön samt vistas i den miljö som han trivs bäst i. Är så glad och lycklig över att han får den här chansen! Hejja lillebror! Tack mina kära underbar kusiner för att ni hjälpt lillebror till att få uppleva detta!

Jag har börja träna lite smått... Längtar så efter att få träna riktigt hårt och skoningslöst. Men om jag ska se glädjen i det lilla, så är jag oerhört lycklig att jag  joggade 2x4km i onsdags med ryggsäck och att det inte gjorde alltför ont i knät eller vaden. Sedan att jag även fått till två pass till i veckan med 4 km löpning,  det ska jag vara glad för...

Resultatet med min vad ser man nu tydligt... den ligger fint som en liten boll långt ner på vaden... kanske gjorde jag fel beslut som inte uppsökte sjukvården när jag kom hem från Björkliden? Men nu är det nog försent att göra något åt det, det är bara att gilla läget. Jag har numera bara endast 1½ vad... Men detta kommer att göra mig ännu starkare, i alla fall i psyket ;)

Ibland får man lite mer att bära. Vi forsätter sakta fram på livets stig med lite tyngre ryggsäck men med starkare kropp...

Lev å må!