Veckan gick i ett rasande tempo. Ja, jag blir nästan lite åk rädd. Var tar tiden vägen? Jag önskar att det kunde gå lite långsammare så jag verkligen hann med att njuta av varje sekund. I veckan blev jag än en gång påmind om hur viktigt det är av att leva i nuet. På en kort sekund, på ett ögonblick kan allt vara förändrat... ingeting är evigt.
I veckan har jag genomfört min planerade träning. Kroppen har varit helt ok med tanke på utgångsläget medan knoppen verkligen har varit på topp. Måndagen startade med intervaller med för tung ryggsäck (var tvungen att köra med rygga eftersom den tid som fanns tillgänglig var vägen hem från skolan). Vädret var även det en stor utmaning med -22 och stark vind. Känslan efter passet är obeskrivlig, var så enormt nöjd över att jag inte kastat in handduken och ringt efter mannen. Jag var även nöjd med kroppens prestation, så måndagspasset blev veckans största utmaning. Lördagens tempolöpning blev veckans wow!-pass. Jag har längtat så enormt mycket efter att få ta av några av alla klädlager. I lördags kunde jag till om med ta av mig mössan när jag sprang i medvind, de ni!!! Från tre mössor till noll mössor = underbart. Jag har även i veckan lyckas få till alla styrkepass... så kanske, kanske jag snart har en kropp som är min vän. Jag håller tummarna och njuter av varje träningsminut.
Sjukdomar, sjukdomar och åter sjukdomar... Ja, det är så att ha småbarn. Speciellt det första året som de går på förskolan. Det finns tydligen någon statistik som visar att det är så och vi är tyvärr inte något undantag. Kroppen skriker efter att få sova några fler timmar i sträck, ibland känns det som att måttet är rågat, i natt var en sådan natt när det kändes som att kroppen helt höll på att ge upp. Men på något underligt sätt så går det, det är verkligen helt otroligt vad kroppen kan fixa mycket mer än vi någonsin tror.
Jag beundrar alla idrottskvinnor som klara av att direkt gå tillbaka till sin idrottskarriär efter graviditet och det nya livet med en liten grodunge, tänker just nu främst på Maria Rydqvist (visst heter hon det i efternamn? Hon skidåkerskan som blev 6:a igår) men det finns ju även många, många fler. Alltså hur pallar de? Eller har de alltid turen att deras ungar sover 12-14 timmar i sträck på en gång och att deras barn aldrig är sjuka eller något annat? Visst är jag super glad för hennes skull och imponerad, en förebild som visar att det verkligen går. Men visst är jag även lite, lite avis... hade varit coolt att lyckas med det! Nå väl, nu har jag en grodunge som tycker att sömn är överskattat och är frisk max två veckor i sträck samt en tonåring som är som de flesta tonåringar. Så med tanke på det måste jag vara nöjd med vad jag lyckas prestera i idrottssammanhang. För den delen skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv mot att få göra en bra idrottsprestation, min grodunge och min tonåring är det bästa och mest underbara. Men visst hade det varit coolt att lyckas med båda och... :)
Dax för att skratta lite till Solsida.
Lev å må!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar