Nästan uppe...

Jag var nästan uppe, jag såg toppen och kunde ana utsikten. Kände lyckan i bröstet, YES!! Jag klarade det!!

I samma stund snubblar jag och ramlar nedför stupet. Jag hinner tänka, vad händer? Jag känner hur jag slår emot klippans vassa kanter och smärtan rusar i min kropp. Mitt fall stoppas på en stenig klippavsats.

Min kropp skriker av smärtan, jag tänker : kan jag känna, så lever jag. Tur att jag inte ramlade hela vägen.

Jag reser mig sakta, min kropp är mörbultad men jag lever... Funderar på hur jag ska ta mig vidare eftersom den stig som jag valt visade sig vara rakt till ett stup. Ett stup som jag inte hade uppmärksamma och som orsakat ett smärtsamt fall. Vilken av livets stigar ska jag nu välja att vandra vidare på? Det jag vet helt säkert är att det krävs att jag vågar hoppa igen för att ta mig vidare...

Livet, ibland önskar jag att det gick att googla för att få svar.... Fast då skulle jag inte ju inte få uppleva spänningen av att runda hörnet eller passera en spännande kant på berget.

Jag vet vad jag kan, att jag har en enorm kapacitet, en gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet som gett mig stor kunskap och kompetens. Synd att jag inte ens fick möjligheten...

Dax att samla mod och hoppa. Den här gången känns det betydligt enklare! Full fart framåt, jag kastar mig ut i det okända och känner i hela kroppen att det här blir också bra. Kanske bättre??!!

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa! Le och var glad!

// Ultramamman

Oerhört tacksam...

Jag är så oerhört tacksam för att jag har så många goda vänner som vill finnas här för mig. Ni ger mig styrka, kraft och energi!!

Försöker ta mig i kragen, men ändå skynda långsamt. Jag vet vad min kropp behöver för att må bra, jag känner den väl. Sedan måste jag ju självklart fråga mig hur jag kunde låta detta ske, jag som känner min kropp så väl...

Mitt driv och min envishet kan både vara min styrka och mitt fall... Nu ska jag använd drivet, målmedvetenheten och envisheten på ett sätt som gynnar mig positivt. Den vägen som jag nu svängt in på är förmodligen mycket krokigare och längre, men kanske så mycket vackrare? Visst är det väl så att det är vägen till målet som är det mest spännande?

Jag har stått så länge och grubblat i en vägkorsning, men nu har jag valt vilken väg jag ska vandra vidare på... Vart vägen bär, det får livet utvisa.

Ett brev kom med en dikt  från en vän

Styrka kommer inte från att vinna.

Din kamp utvecklar din styrka.

När du går igenom svårigheter och beslutar för att inte ge upp,

det är styrka!

Tack alla för era fina ord och hälsningar! <3 De betyder massor!

Här kommer några bilder från dagens "Lämna stenar"

Dagens yoga blev på fjället... Fjällen i maj, är svårt att beskriva med ord. Det är något som måste upplevas!
Välkommen! Just nu är det bra pris på stuga och perfekta väderförhållanden! Ta chansen! Jag lovar att det är toppen!!!!

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman

Många tårar och ingen sömn...

Jag funderar... hur mycket tårar finnas det egentligen? Tycker att de borde snart ta slut. Nåväl, allt kommer att lösa sig. Detta kommer ge mig massor av ny kunskap om både mig själv och andra.

Nu har jag hoppat.. En god vän skrev till mig "Njut av luften, det fria fallet och att inget kan hålla dig nere. Det är läskigt, men det måste kittla i magen när man lever". Tack för de orden <3

Det kittlar verkligen, men samtidigt är det så läskigt. Jag gråter även om jag vet att detta är rätt just nu. Jag saknar, även om jag vet att vi kommer att ses under andra former. Jag känner sorg och besvikelse, samtidigt som jag vet att detta kommer att göra mig starkare och att jag får bli jag igen. Snart, snart ska jag återigen få brinna, det känns helt galet underbart!

Idag fick jag sällskap på dagens runda, vi stötte ihop med varandra när vi båda var på väg upp på fjället. Det var för mig en helt ny bekantskap och vi hade väldigt trevligt. Jag visade honom några fina utsiktsplatser och en runda som jag tror han tyckte var spännande och utmanade. Jag fick ihop 830 höjdisar, vilket jag är nöjd med. Hjärtat ville inte riktigt pumpa som vanligt, men det är ju något som jag lever med just nu... Jag får ta dagsformen för var den är och tacka kroppen för de signaler som den ger mig.

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman

Ett steg i taget...

Just nu befinner jag mig i en dal på livets berg-och dalbana...men jag tycker mig ana ljuset i tunneln och utsikten från toppen av berget. I dagsläget jobbar inte mitt hjärta som det ska, jag orkar inte lika mycket som förut och mitt humör är många gånger inte så roligt. Det är svårt att ta till sig att jag just nu är begränsad. Men genom att sova, vara med de jag tycker om, träna och vara ute i den underbara fjälluften får jag hjälp med att sortera mina tankar.

I måndags startade jag projekt "Nuolja", så nu finns det en snöskostig till trädgränsen och därifrån går det att springa nästan till toppen. Tyvärr har det kommit "lite" snö efter jag fixande stigen, så det kan hända att stigen inte finns kvar. Men jag kommer självklart att fortsätta projektet att fixa stigen till den inte behövs längre. Så om du passerar Nuolja och blir sugen på att träna backe så går det nu att ta sig upp på stigen från Björkliden ...eller rättare sagt det gick i alla fall i början av veckan ;)

Jag har även ett annat projekt som jag kallar "Lämna stenar". På varje topp som jag springer till får jag lämna en sten. Stenen som jag lämnar är mitt sätt att symboliskt lätta min personliga ryggsäck.... Ganska flummigt, jag vet. Men det känns bra.

Jag jobbar på att varje dag ska bli min bästa...

// Ultramamman