Att en rygg att jaga kan göra så mycket

Dagens träning var tempointervaller. Med all spänning inför det nya livet som vi håller på att förbereda oss för  kände jag mig  innan träningen lat, osugen och på fruktansvärt dåligt humör. Sedan kände mig inte alls sugen på asfalt, men rädslan för björnen gjorde att det ändå blev det.


Det gick tungt i början, inte i benen men i huvudet. Men på vägen tillbaka såg jag plötsligt en rygg av en löpare långt, långt borta. Poff! så var hjärnan med och benen kunde trumma på precis under mjölksyratröskeln... Målet blev att försöka jaga ifatt ryggen. Tyvärr vek ryggen av tidigare än jag, så jag klarade aldrig av att gå om... men jag tog in hela tiden :)  Tack du löpar-rygg för att du väckte tävlingsmänniskan inom mig och fick mig att pressa upp mig på den nivå som jag avsåg att springa på under dagens träning.


Låt varje dag bli din bästa!