Tror att det är cirka 10-11 år sedan fru Haverskog tog med mig ut på mitt livs första skatepass. Vad jag kommer ihåg så gick det helt okej och att det inte var så jobbigt...
-Vad gör du?, säger min man när han ringer till mig. Håller du på att lägga Karl?
-Lägga Karl?, säger jag flåsande och stånkades.
- Men vad gör du?, säger han igen. Jag hör hur han låter som ett frågetecken.
- Jag är ute med Karl i vagen och kör skate, lyckas jag pressa fram mellan allt flåsande.
- VA???!!, utbrister min man till skidåkare. Skate idag? I det här föret? Det måste var förjävligt! Går det alls att åka skate på den här snön?
Det samtalet avslöjar verkligen mina kunskaper om snöförhållanden och val av längdskidor. Ja, hur var skidpasset då... Ja, det var rent fruktansvärt. I min fanatsi hade jag sett framför mig hur jag skulle flyga fram likt Charlotte Kalla med solen strålande på mitt ansikte. Jag hade planerat att skidåkningen endast skulle bli ett återhämtningpass med fokus på att njuta av att få vara ute. Det blev alltifrån njutning och återhämtning. Mjölksyran sprutade och inte en meter fick jag gratis. Innan jag var hemma var jag fast besluten över att ställa in vår fjällresa. Men nu känns det bätter, men jag kommer nog att överväga mitt beslut om att i år köra med skate. Kanske det ändå är bättre att åka klassiskt som jag kan helt okej? Det jag kan konstatera är att med åren bleknar minnet och att mitt livs andra skatepass var fördjävligt!
Som krydda på moset hade jag kört löpintervaller på morgonen med lilla grodungen i vagnen. De kändes faktikst enormt bra, tycker kroppen svarade fint. Knoppen är verkligen på topp, full av motivation och drivkraft. Så det kanske inte var så konstigt att det gick tungt med skidåkningen ;)
Detta var även en liten träning för grodungen innför vår resa till fjällen. Jag ville få en lite fingervsining på hans humör... Det gick helt klart över förväntan, inga surminer. Så det verkar lovande :) Vi ska ju i år försöka att åka hela fjolårets planerade skidtur. Förra året kände vi att det räckte med att ta sig till Akka och sedan därifrån göra dagsturer... men vi får se vad det blir, det viktiga är att det blir på grodungen villkor. Tonåringen har tyvärr även i år avböjt från vistelse i vinterfjällen.
Grodungens sjukdom är svår att sätta fingret på. Vi är flera som studerat dessa prickar och vi är rörande överrens om att det är svårt att veta vad det är för prickar. Det lär väl visa sig om några dagar. Han blir i alla fall hemma hela veckan. Jag räknar med forsatt nattvak eftrsom han nu även fått hosta. känns fint att mannen kommer hem imorgon kväll och att han då blir ledig.
Lev å må!
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Veckan som gick
Veckan gick i ett rasande tempo. Ja, jag blir nästan lite åk rädd. Var tar tiden vägen? Jag önskar att det kunde gå lite långsammare så jag verkligen hann med att njuta av varje sekund. I veckan blev jag än en gång påmind om hur viktigt det är av att leva i nuet. På en kort sekund, på ett ögonblick kan allt vara förändrat... ingeting är evigt.
I veckan har jag genomfört min planerade träning. Kroppen har varit helt ok med tanke på utgångsläget medan knoppen verkligen har varit på topp. Måndagen startade med intervaller med för tung ryggsäck (var tvungen att köra med rygga eftersom den tid som fanns tillgänglig var vägen hem från skolan). Vädret var även det en stor utmaning med -22 och stark vind. Känslan efter passet är obeskrivlig, var så enormt nöjd över att jag inte kastat in handduken och ringt efter mannen. Jag var även nöjd med kroppens prestation, så måndagspasset blev veckans största utmaning. Lördagens tempolöpning blev veckans wow!-pass. Jag har längtat så enormt mycket efter att få ta av några av alla klädlager. I lördags kunde jag till om med ta av mig mössan när jag sprang i medvind, de ni!!! Från tre mössor till noll mössor = underbart. Jag har även i veckan lyckas få till alla styrkepass... så kanske, kanske jag snart har en kropp som är min vän. Jag håller tummarna och njuter av varje träningsminut.
Sjukdomar, sjukdomar och åter sjukdomar... Ja, det är så att ha småbarn. Speciellt det första året som de går på förskolan. Det finns tydligen någon statistik som visar att det är så och vi är tyvärr inte något undantag. Kroppen skriker efter att få sova några fler timmar i sträck, ibland känns det som att måttet är rågat, i natt var en sådan natt när det kändes som att kroppen helt höll på att ge upp. Men på något underligt sätt så går det, det är verkligen helt otroligt vad kroppen kan fixa mycket mer än vi någonsin tror.
Jag beundrar alla idrottskvinnor som klara av att direkt gå tillbaka till sin idrottskarriär efter graviditet och det nya livet med en liten grodunge, tänker just nu främst på Maria Rydqvist (visst heter hon det i efternamn? Hon skidåkerskan som blev 6:a igår) men det finns ju även många, många fler. Alltså hur pallar de? Eller har de alltid turen att deras ungar sover 12-14 timmar i sträck på en gång och att deras barn aldrig är sjuka eller något annat? Visst är jag super glad för hennes skull och imponerad, en förebild som visar att det verkligen går. Men visst är jag även lite, lite avis... hade varit coolt att lyckas med det! Nå väl, nu har jag en grodunge som tycker att sömn är överskattat och är frisk max två veckor i sträck samt en tonåring som är som de flesta tonåringar. Så med tanke på det måste jag vara nöjd med vad jag lyckas prestera i idrottssammanhang. För den delen skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv mot att få göra en bra idrottsprestation, min grodunge och min tonåring är det bästa och mest underbara. Men visst hade det varit coolt att lyckas med båda och... :)
Dax för att skratta lite till Solsida.
Lev å må!
I veckan har jag genomfört min planerade träning. Kroppen har varit helt ok med tanke på utgångsläget medan knoppen verkligen har varit på topp. Måndagen startade med intervaller med för tung ryggsäck (var tvungen att köra med rygga eftersom den tid som fanns tillgänglig var vägen hem från skolan). Vädret var även det en stor utmaning med -22 och stark vind. Känslan efter passet är obeskrivlig, var så enormt nöjd över att jag inte kastat in handduken och ringt efter mannen. Jag var även nöjd med kroppens prestation, så måndagspasset blev veckans största utmaning. Lördagens tempolöpning blev veckans wow!-pass. Jag har längtat så enormt mycket efter att få ta av några av alla klädlager. I lördags kunde jag till om med ta av mig mössan när jag sprang i medvind, de ni!!! Från tre mössor till noll mössor = underbart. Jag har även i veckan lyckas få till alla styrkepass... så kanske, kanske jag snart har en kropp som är min vän. Jag håller tummarna och njuter av varje träningsminut.
Sjukdomar, sjukdomar och åter sjukdomar... Ja, det är så att ha småbarn. Speciellt det första året som de går på förskolan. Det finns tydligen någon statistik som visar att det är så och vi är tyvärr inte något undantag. Kroppen skriker efter att få sova några fler timmar i sträck, ibland känns det som att måttet är rågat, i natt var en sådan natt när det kändes som att kroppen helt höll på att ge upp. Men på något underligt sätt så går det, det är verkligen helt otroligt vad kroppen kan fixa mycket mer än vi någonsin tror.
Jag beundrar alla idrottskvinnor som klara av att direkt gå tillbaka till sin idrottskarriär efter graviditet och det nya livet med en liten grodunge, tänker just nu främst på Maria Rydqvist (visst heter hon det i efternamn? Hon skidåkerskan som blev 6:a igår) men det finns ju även många, många fler. Alltså hur pallar de? Eller har de alltid turen att deras ungar sover 12-14 timmar i sträck på en gång och att deras barn aldrig är sjuka eller något annat? Visst är jag super glad för hennes skull och imponerad, en förebild som visar att det verkligen går. Men visst är jag även lite, lite avis... hade varit coolt att lyckas med det! Nå väl, nu har jag en grodunge som tycker att sömn är överskattat och är frisk max två veckor i sträck samt en tonåring som är som de flesta tonåringar. Så med tanke på det måste jag vara nöjd med vad jag lyckas prestera i idrottssammanhang. För den delen skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv mot att få göra en bra idrottsprestation, min grodunge och min tonåring är det bästa och mest underbara. Men visst hade det varit coolt att lyckas med båda och... :)
Dax för att skratta lite till Solsida.
Lev å må!
söndag 20 februari 2011
Underbar lördag
Vår lördag blev perfekt trots att kylan och den låga temperaturen inte vill släppa greppet om vår vackar by. Det blev en helt underbar lördag, som innehöll allt jag tycker om att göra.
Jag fullkomligt älskar att lyssna på min man när han berättar olika anekdoter som gör att vi skrattar tillsammans så att det sprutar tårar från ögonen. Jag njuter av att få leka tillsammans med min grodungen, njuter av att få diskutera med honom och känna att vi numera kan föra en dialog med varandra. Jag tycker om när jag hinner träna utan att känna stress och att träningen inte gjorde alltför ont, menar alltså ont på grund av att kroppen inte är hel. Det är mysigt att äta en god middag i vardagsrummet tillsammans med min man och en bra film. Jag tycker det är så härligt att känna att jag kan se en film utan att somna. Jag älskar de lördagar som innehåller känslan av att "vi har all tid i världen", det var precis så vår lördag blev i helgen.
Vi lyckades få till 2x5km intervaller, det får vi vara nöjd med. Första intervallen visade temperaturen -27 och lite vind på det. Andra intervallen var det endast -24. Funderar på hur lätt jag kommer att känna mig till sommaren när jag bara har löpartights och linne? I går var bestid min klädsel av tre underställströjor, väst, jacka, tre mössor, tre underställskalsonger, skidstrumpor, vintertigths med fleccefoder och dubbla handskar... Jag känner mig inte direkt som den smidigaste i världen ;) Undrar även hur det kommer att kännas att springa med fäst under skorna? Just nu måste jag använda mina landsvägsdojjor pga mitt knä... När det är så här kallt så fryser skorna och blir stenhårda samt att sulan nästan helt saknar mönster... Så det blir verkligen ett steg fram och två tillbaka. Till sommaren kommer jag nog tycka att jag flyger fram ;)
Jag efter den första intervallen... Det går att ana att det var ganska kyligt ;)
Anders efter första intervallen.
Bus på Leos på eftermiddagen. Om man vill undvina trängsel rekommenderar vi att åka dit vid kl 15. Det var fullt då vi kom och efter 20 minuter var vi nästan ensam...
Det är skönt att slippa vara rädd att de stora barnen ska springa på de små...
Bus hemma...
Lev å må!
Jag fullkomligt älskar att lyssna på min man när han berättar olika anekdoter som gör att vi skrattar tillsammans så att det sprutar tårar från ögonen. Jag njuter av att få leka tillsammans med min grodungen, njuter av att få diskutera med honom och känna att vi numera kan föra en dialog med varandra. Jag tycker om när jag hinner träna utan att känna stress och att träningen inte gjorde alltför ont, menar alltså ont på grund av att kroppen inte är hel. Det är mysigt att äta en god middag i vardagsrummet tillsammans med min man och en bra film. Jag tycker det är så härligt att känna att jag kan se en film utan att somna. Jag älskar de lördagar som innehåller känslan av att "vi har all tid i världen", det var precis så vår lördag blev i helgen.
Vi lyckades få till 2x5km intervaller, det får vi vara nöjd med. Första intervallen visade temperaturen -27 och lite vind på det. Andra intervallen var det endast -24. Funderar på hur lätt jag kommer att känna mig till sommaren när jag bara har löpartights och linne? I går var bestid min klädsel av tre underställströjor, väst, jacka, tre mössor, tre underställskalsonger, skidstrumpor, vintertigths med fleccefoder och dubbla handskar... Jag känner mig inte direkt som den smidigaste i världen ;) Undrar även hur det kommer att kännas att springa med fäst under skorna? Just nu måste jag använda mina landsvägsdojjor pga mitt knä... När det är så här kallt så fryser skorna och blir stenhårda samt att sulan nästan helt saknar mönster... Så det blir verkligen ett steg fram och två tillbaka. Till sommaren kommer jag nog tycka att jag flyger fram ;)
Lev å må!
lördag 19 februari 2011
Några bilder...
Några bilder på vad lilla grodungen roar sig med när kylan har fångat oss i ett järngrepp...
 |
| "Snuttposition nummer 1" görs i samband med Postis Per :) |
 |
| Städa och tvätta, att jobba är bland de roligaste som finns |
 |
| Fixar ordningen i bokhyllan |
 |
| Mycket nöjd med vårt litterära utbud |
 |
| Missnöjd över att det inte går att stänga garderobsdörren själv |
 |
| Tränar på att klä av och på sig själv, med byxan på huvudet känner han sig mycket tjusig |
 |
| Är nöjd med sin nya overall, den bär han gärna inomhus i väntan på lite mildare temperatur Lev å må! |
Nu har det hänt...
Nu har det hänt, de jag vetat så läng, att denna dag kommar att komma. Nu är den dagen här, tonåringen gör nu med lätthet mer armhävningar och chins än jag... Bara inse att det kan bli svårt att jaga i kapp....
I går fixade tonåringen alla rätt på biologiprovet. Jag är så glad för att han äntligen fått skörda frukten från allt jobb han lägger ner på läxorna, att han fick bevis på att det lönar sig att plugga. Det var så roligt att se hur nöjd han var. Det här känns som att vi är på väg in i en positiv spiral när det gäller skolan.
Kanske, kanske är det så att tåget nu har stannat på min perrong. Jag hoppas att jag hinner stiga på innan det lämnar stationen... Fast med tanke på hur det varit med tågen i veckan, borde det inte vara några problem att hinna med ;)
Funderar på om jag ska hänga med Johanna och hennes kära på ultra-intervaller... temperaturen visar nu -30, så det känns som att jag förmodligen kommer att ställa in. Det har ju lovat plusgrader nästa helg...
Lev å må!
I går fixade tonåringen alla rätt på biologiprovet. Jag är så glad för att han äntligen fått skörda frukten från allt jobb han lägger ner på läxorna, att han fick bevis på att det lönar sig att plugga. Det var så roligt att se hur nöjd han var. Det här känns som att vi är på väg in i en positiv spiral när det gäller skolan.
Kanske, kanske är det så att tåget nu har stannat på min perrong. Jag hoppas att jag hinner stiga på innan det lämnar stationen... Fast med tanke på hur det varit med tågen i veckan, borde det inte vara några problem att hinna med ;)
Funderar på om jag ska hänga med Johanna och hennes kära på ultra-intervaller... temperaturen visar nu -30, så det känns som att jag förmodligen kommer att ställa in. Det har ju lovat plusgrader nästa helg...
Lev å må!
tisdag 15 februari 2011
Besiktning
I går var det besiktning av grodungen. Jag tyckte det skulle bli så kul att gå dit, för han har verkligen utvecklas så mycket... Stolt traskar jag mot bvc för att få "visa" upp mitt praktexemplar som grodungen;) Ni kan ju gissa om han var på humör att visa upp alla sina trix, NOT!! Han var på helt galet dåligt humör, skrek ihållande i 45 minuter och ännu högre om vår bvc-sköterska alls försökte titta på honom. När läkaren kom in blev ilskan ännu värre, så hon valde att inte gör någon undersökning alls. Han ska ju till Sunderbyn på sjukhuset på fredag, så hon tyckte att det kanske är bättre att ta det då istället... Nå, väl under stora protester, höga skrik och mängder av tårar fick vi i alla fall ge honom sprutan och veta hans vikt och längd, 8940g och 79cm. Vår lilla, lilla skrutt till grodunge.... :)
Nu kan han säga "ove", hans kompis Loves namn... så gulligt! Även ordet yoghurt kom i morse :) ...det är så spännade att ta del av barn och tonåringars utveckling.
Lev å må!
Nu kan han säga "ove", hans kompis Loves namn... så gulligt! Även ordet yoghurt kom i morse :) ...det är så spännade att ta del av barn och tonåringars utveckling.
Lev å må!
måndag 14 februari 2011
Alla pratar om det
Alla pratar om det, så även jag... Vädret, denna otroliga kyla som har fångat Norrbotten i ett järngrepp. Ryktet säger att temperturen kommer att gå ner mot -45 och att det kommer att dröja till nästa vecka innan kylan släpper greppet. Erkänner att nu tycker även jag, "vinter -älskaren", att det börjar räcka... Min kropp är så genom fusen hela tiden så det blir svårt att få någonting gjort, det är som att kroppen har ställt in sig på sparlåga. Den vill bara ligga stilla under flera lager av filtar för att vänta ut denna vargavinter. Kanske är det så här det känns för björnen i sitt ide?
Dax att krypa tillbaka under mina fyra lager av filtar, mitt egna lilla vinteride... Gissar att jag kan känna mig blåst på morgondagens löpning... Det är inte ofta som jag blir besegrad av kylan. Jag kommer nog att få räkna med att denna vecka kommer att innehålla många tillfällen av förluster i mitt kriget mot kylan.
Nu visar temperturen härliga -32... Om några dagar kanske vi tycker att detta känns som rena sommarvärmen ;)
Lev å må!
Dax att krypa tillbaka under mina fyra lager av filtar, mitt egna lilla vinteride... Gissar att jag kan känna mig blåst på morgondagens löpning... Det är inte ofta som jag blir besegrad av kylan. Jag kommer nog att få räkna med att denna vecka kommer att innehålla många tillfällen av förluster i mitt kriget mot kylan.
Nu visar temperturen härliga -32... Om några dagar kanske vi tycker att detta känns som rena sommarvärmen ;)
Lev å må!
söndag 13 februari 2011
Jag sitter på perrongen
Jag sitter på perrongen och väntar på mitt tåg, tågen passaerar ett efter ett. Men det blir aldrig min tur att kliva på och åka med... Jag fortsätter att vänta, snart borde det bli min tur att åka med.
Med risk att detta inlägg upplevs tungt, trist, jobbigt och tråkigt. Förra fredagen fick vi möta livet när det verkligen är som tråkigast. Det var en i raden av alla motgångar som vi mött sedan november... Försöker att vara positiv, försöker att se hur detta kommer att göra oss än starkare och hur detta kommer att göra oss till bättre och ödmjukare människor. Men erkänner att det just nu är lite för många droppar i bägaren. Men visst är det så att när jag väl nått botten så kan det bara bli bättre? Undra om detta är botten, eller om det väntar ännu mer runt hörnet. Ingen idé att oroa sig, det som sker det sker.
Men visst har jag oerhört mycket att vara lycklig och glad över. Min tonåringe är nog den finaste och den mest underbara tonåring som finns. Alltid så nöjd, tacksam och empatisk. Lilla grodungen som utvecklas i rasande takt och som vi numera kan föra en dialog med. Det är verkligen en så underbar känsla att känna att vi pratar och förstår varandra, allt från hundarns kiss och bajs i snödrivan till hur vi behöver göra upp eld i kaminen för att det är kallt... Ja, det är verkligen lycka! :)
Är så oerhört glad och lycklig för att min lillebror har fått ett super jobb på Svalbard, som innebär att han får jobba med det han älskar, får bra lön samt vistas i den miljö som han trivs bäst i. Är så glad och lycklig över att han får den här chansen! Hejja lillebror! Tack mina kära underbar kusiner för att ni hjälpt lillebror till att få uppleva detta!
Jag har börja träna lite smått... Längtar så efter att få träna riktigt hårt och skoningslöst. Men om jag ska se glädjen i det lilla, så är jag oerhört lycklig att jag joggade 2x4km i onsdags med ryggsäck och att det inte gjorde alltför ont i knät eller vaden. Sedan att jag även fått till två pass till i veckan med 4 km löpning, det ska jag vara glad för...
Resultatet med min vad ser man nu tydligt... den ligger fint som en liten boll långt ner på vaden... kanske gjorde jag fel beslut som inte uppsökte sjukvården när jag kom hem från Björkliden? Men nu är det nog försent att göra något åt det, det är bara att gilla läget. Jag har numera bara endast 1½ vad... Men detta kommer att göra mig ännu starkare, i alla fall i psyket ;)
Ibland får man lite mer att bära. Vi forsätter sakta fram på livets stig med lite tyngre ryggsäck men med starkare kropp...
Lev å må!
Med risk att detta inlägg upplevs tungt, trist, jobbigt och tråkigt. Förra fredagen fick vi möta livet när det verkligen är som tråkigast. Det var en i raden av alla motgångar som vi mött sedan november... Försöker att vara positiv, försöker att se hur detta kommer att göra oss än starkare och hur detta kommer att göra oss till bättre och ödmjukare människor. Men erkänner att det just nu är lite för många droppar i bägaren. Men visst är det så att när jag väl nått botten så kan det bara bli bättre? Undra om detta är botten, eller om det väntar ännu mer runt hörnet. Ingen idé att oroa sig, det som sker det sker.
Men visst har jag oerhört mycket att vara lycklig och glad över. Min tonåringe är nog den finaste och den mest underbara tonåring som finns. Alltid så nöjd, tacksam och empatisk. Lilla grodungen som utvecklas i rasande takt och som vi numera kan föra en dialog med. Det är verkligen en så underbar känsla att känna att vi pratar och förstår varandra, allt från hundarns kiss och bajs i snödrivan till hur vi behöver göra upp eld i kaminen för att det är kallt... Ja, det är verkligen lycka! :)
Är så oerhört glad och lycklig för att min lillebror har fått ett super jobb på Svalbard, som innebär att han får jobba med det han älskar, får bra lön samt vistas i den miljö som han trivs bäst i. Är så glad och lycklig över att han får den här chansen! Hejja lillebror! Tack mina kära underbar kusiner för att ni hjälpt lillebror till att få uppleva detta!
Jag har börja träna lite smått... Längtar så efter att få träna riktigt hårt och skoningslöst. Men om jag ska se glädjen i det lilla, så är jag oerhört lycklig att jag joggade 2x4km i onsdags med ryggsäck och att det inte gjorde alltför ont i knät eller vaden. Sedan att jag även fått till två pass till i veckan med 4 km löpning, det ska jag vara glad för...
Resultatet med min vad ser man nu tydligt... den ligger fint som en liten boll långt ner på vaden... kanske gjorde jag fel beslut som inte uppsökte sjukvården när jag kom hem från Björkliden? Men nu är det nog försent att göra något åt det, det är bara att gilla läget. Jag har numera bara endast 1½ vad... Men detta kommer att göra mig ännu starkare, i alla fall i psyket ;)
Lev å må!
måndag 7 februari 2011
Näsan ovanför vattenytan
Vi kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan. Livet fortsätter. Igår blev det massor av gjort på Sagovägen. Det bakades två olika sortens matbröd, det städades, det veckohandlades, det pluggades, gården skottades, det busades med grodungen och det pratades med tonåringen.
Dock ingen träning... förmodligen ingen idag heller. Men snart är jag på gång igen, ingeting ska kunna stoppa mig i år från att uppnå mina personliga mål.
I morgon är det dax för första examinationen en muntligpresentation. Uppgiften är färdig skriven och kräver bara en genomläsning. Håller tummarna för att jag kommer att kunna vara där...
Livet fortsätter och vi tillsammans med det... Lev å må!
Dock ingen träning... förmodligen ingen idag heller. Men snart är jag på gång igen, ingeting ska kunna stoppa mig i år från att uppnå mina personliga mål.
I morgon är det dax för första examinationen en muntligpresentation. Uppgiften är färdig skriven och kräver bara en genomläsning. Håller tummarna för att jag kommer att kunna vara där...
lördag 5 februari 2011
En fråga om balans?
Vilken omtumlade vecka... Ja, kanske inte en vecka som jag kommer att minnas med glädje. Men allt handlar väl om jämnvikt, det måste alltid vara lite av både gott och ont. När jag summerar denna vecka anser jag tyvärr att den innehöll allt för stor del av sorg... Att uppleva sorg skapar känslan, varför just vi? Varför? Men det finns ingen som kan ge svar, för det finns inga svar... Det finns saker som vi människor inte kan påverka, utan det är bara att försöka acceptera att det här är livet när det är som tråkigast...
Mitt i denna sorg ska jag nu försöka presetera, försöka skapa en massa ord på ett papper... Ord som just nu inte alls vill infinna sig, för att hjärna har fullt upp med annat. Men utan dessa ord på pappret blir det inga poäng, vilket gör att det inte heller blir några pengar från csn... Jag har verkligen strula till det med alla mina tillgodoräkningar.
Jag vet att träning brukar fungera bra på mig i stressade situationer... Men tyvärr så får jag inte heller träna. Just nu känns det som att jag sitter i en rävsax och jag önskar att det verkligen fungerade att dra täcket över huvudet.
Efter regn kommer alltid solsken... Undrar när solen kommer att stråla från klarblå himmel och värma mitt ansikte. Jag lovar att jag längtar efter den dagen!
Mitt i denna sorg ska jag nu försöka presetera, försöka skapa en massa ord på ett papper... Ord som just nu inte alls vill infinna sig, för att hjärna har fullt upp med annat. Men utan dessa ord på pappret blir det inga poäng, vilket gör att det inte heller blir några pengar från csn... Jag har verkligen strula till det med alla mina tillgodoräkningar.
Jag vet att träning brukar fungera bra på mig i stressade situationer... Men tyvärr så får jag inte heller träna. Just nu känns det som att jag sitter i en rävsax och jag önskar att det verkligen fungerade att dra täcket över huvudet.
Efter regn kommer alltid solsken... Undrar när solen kommer att stråla från klarblå himmel och värma mitt ansikte. Jag lovar att jag längtar efter den dagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)