Seger Icebug 24 mixklass

Säsongens mål, Icebug 24, är nu genomförd... Resultatet blev 1:a plats i mix och totalt 10:a av 50 startade lag. Jag är självklart nöjd med resultatet, men det jag är mest nöjd med är att jag lyckades toppa formen och prestera mitt bästa för dagen. När jag gjort Icebug 24 förut har jag inte riktigt kunna fokusera och göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar.  Förmodligen är det alla tävlingsstarter i orientering som lärt mig att fokusera på rätt saker inför en tävling. Jag kände redan tidigt i sommar att jag kunde hitta fokus inför tävlingar på ett helt annat sätt.

Torsdag; Dagen före start, dagen då kartorna delades ut och vi planerade våra vägval. Jag kände mig seg och gäspade hela tiden, men samtidigt lugn och fokuserad på att använda min kapacitet till att göra mitt bästa. Jag vet av erfarenhet att seghet och gäspande inför en tävling brukar vara goda tecken på att kroppen spara sig inför en prestation...


Fredag klockan 1400 gick startskottet, vår plan var att hålla vårt tempo och inte ryckas med i "starthetsen". Vi tågade i väg som två starka lokomotiv uppför tävlingens inledande slänt bland lagen i täten, utan en känsla av att vi dragit på för hårt eller att vi dragits med i det som händer med de flesta när startskottet går. Vi tågade i det tempo som vi hade planerat, tävlingen kändes som vår och vi kunde följa vår plan ända till vi blev fångade av tät dimma och storm upp på Murtsetoppen. Toppen var dessutom täckt av stora snöfält som gjorde att sikten blev ännu sämre. Det var längesen jag var så rädd och så vilse. På vägen ner kom vi helt fel i dimman, vilket gjorde att vi kommer ner för fjället på norra sidan istället för den södra. Sedan gjorde vi en sväng upp mot en platå, men kom fel igen och hamnade tillbaka på den norra sidan. Då ville jag bara avbryta tävlingen och gå in i en nödstuga som vi befann oss bredvid. Jag ville krypa in där för att tända en brasa, bli varm, äta mat och sedan gå hem. Men som tur var tillät inte mannen mig att slappna av, utan han ignorerade mina skakningar av kylan och mina trötta bedjande ögon och sa: 
-Kom igen, nu går vi! Nu vet jag var vi är. Vi ska bara upp 70 höjdisar, sedan är bäcken där på andra sidan.
Det tog oss 5 timmar att komma upp och ned för Murstetoppen! Snacka om att vi lärde oss att det är bra att ha en plan, men att det även är viktigt att kunna vara flexibel i sin plan.


Vid målgång kände vi oss ändå nöjda med att vi gjort vårt bästa. Våra kroppar upplevde vi starka och vi var även nöjd med att vi hade kunna använda vår kapacitet. Men med tanke på den tid som försvann på toppen kollade vi inga resultat vid målgången. Vi antog att tiden på toppen hade kosta för mycket. 


När vi vaknade till liv innan banketten kollade mannen in på resultatlistan och sa:
- Du, Malin, det ser ut som att vi vann!


Ja, jösses... det blev en seger i mixklassen! Tänk om... ja, om inte om fanns ;)


Tusen tack till Andreas Strand för dina värdefulla tips förra året! Det var de som gav oss segern!


Låt varje dag bli din bästa!

Förändringar...

Vissa människor upplever en större rädsla inför förändringar än andra. Vi har dem i vår omgivning som har åsikter om att vårt val att följa vår dröm om ett liv i fjällen är både märkligt, överilat och hastigt. Det finns även de som väljer att ta avstånd från oss.


Vårt beslut är vårt och vi kommer inte att låta oss påverkas av olika människors rädsla inför förändringar. Beslutet är varken överilat eller hastigt, vi har diskuterat om detta inom vår familj nästan varje dag sedan jag sökte tjänsten i mars nu i år. Vi vill testa, följa vår dröm, om det visar sig att det inte är rätt finns vägen tillbaka kvar. Ja, inte huset då, men det är ju bara ett hus. En sak som vi har format till vårt men när vi lämnar det så kommer det inta andas vårt, utan det kommer att få ny prägel av nya ägare.


Vill samtidigt säga att vi är oerhört tacksam för de som vi har i vår omgivning som visar oss sitt stöd i detta beslut. Till er vill jag säga; Ni är alltid välkommen till oss i underbara Abisko! En kort vacker tågresa på 4½ timme så står ni utan för vår dörr och vi ska visa er varför vi väljer ett liv i fjällen. Jag vet att ni redan vet varför, att det är därför ni kan visa ert stöd och säga era uppmuntrande ord. Tack! <3


Vi väljer detta för att det är de livet som vi brinner för samtidigt som jag även ska få möjlighet att arbeta med mitt drömjobb. Jag säger det igen: " Chanser får man inte, de tar man"!


Låt varje dag bli din bästa!

Kanske det här är den bästa uppladdningen?

Nästa fredag står jag och mannen tillsammans på startlinjen, Icebug24. I år kör vi en helt annorlunda uppladdning i form av kroppsarbete, mycket skratt och goda middagar tillsammans med underbara vänner <3 Ja, självklart klämmer vi in några träningpass där mellan. Kanske är det här den bästa uppladdningen??!! 
Det lär visa sig nästa lördag kl 1400 ;)


Jag är så oerhört tacksam för de fina människorna som vi har omkring oss <3 Ni är så värdefulla. Jag vill att ni ska veta att min  hjälpande hand finns alltid utsträckt till er <3


Låt varje dag bli din bästa!

Träning och rensning

Har man inte rensat på åtta år så blir det några sopsäckar... Imorgon är den stora "köra-bort- skrärp-dagen", vilket innebär att idag har det varit den stora "rensar-dagen". Förutom rensning i garderober har vi idag även hunnit tvätta huset med rotborste, kökssvamp och såpa samt rensa i rabatter. Snart är huset redo för fotografering och försäljning!


Dagens träning blev backintervaller i skyfall på Pagla och Vittjärvsberget, blev ca 600 höjdisar. Eftersom jag hade glömt mina löparkläder i Överkalix fick jag träna i mega stora shorts. Tur att jag var ensam, för de blöttunga shortsen åkte av mig hela tiden. Jag fick verkligen uppleva hur det känns för de som har "häng-brallor".Träningen gick sådär, jag vet inte om det är stressen runt husflytten som påverkar mig eller vad det är? Men jag gav i alla fall inte upp, jag gjorde den träning som jag planerat även om både huvud och ben var tunga idag. Det är bara att ta nya tag imorgon :)


Låt varje dag bli din bästa!

Vackra Överkalix

Nästan två timmar distanspass tillsammans med mannen, det är ju inte så ofta som vi nu för tiden har möjlighet att träna tillsammans.Det är verkligen så härligt att träna med min man <3 Tack mamma och pappa för att ni var med grodungen!


Gårdagens träningsbana bar stor inspiration från träningslägret som jag var på förra veckan, det enda som skilde sig var egentligen att vi startade hemifrån mamma och pappa och en liten extra sväng. Banan bestod av mycket stig och backar samt lite myr, grusväg och asfalt. Farten var helt okej och jag var riktigt trött efter. Ja, erkänner att jag känner en viss oro inför Icebug 24 om två veckor och att tankar på att när vi gjort två timmar i Hemavan har vi  endast 22 timmar kvar dök upp i min hjärna ;) Jag tycker att jag tränat bättre i år än förra året, men ändå känner jag mig i sämre form, hur hänger det ihop?? Jag håller tummarna för att detta bara är ett tecken på att jag är på väg mot toppform.


Just nu är det marknadstider i vackra Överkalix. Så igår kväll var jag förälder på byn, allt gick lugnt till igår. Men jag tror det kommer att vara mer folk i rörelse imorgon samt att det är ungdomsdisco, så det blir en natt som förälder på byn i dag oxå. Eller natt, å natt, min tonåring ska vara hemma 23, så det är inte direkt natt ;)


Låt varje dag bli din bästa :)

Att en rygg att jaga kan göra så mycket

Dagens träning var tempointervaller. Med all spänning inför det nya livet som vi håller på att förbereda oss för  kände jag mig  innan träningen lat, osugen och på fruktansvärt dåligt humör. Sedan kände mig inte alls sugen på asfalt, men rädslan för björnen gjorde att det ändå blev det.


Det gick tungt i början, inte i benen men i huvudet. Men på vägen tillbaka såg jag plötsligt en rygg av en löpare långt, långt borta. Poff! så var hjärnan med och benen kunde trumma på precis under mjölksyratröskeln... Målet blev att försöka jaga ifatt ryggen. Tyvärr vek ryggen av tidigare än jag, så jag klarade aldrig av att gå om... men jag tog in hela tiden :)  Tack du löpar-rygg för att du väckte tävlingsmänniskan inom mig och fick mig att pressa upp mig på den nivå som jag avsåg att springa på under dagens träning.


Låt varje dag bli din bästa!

En fundering om det här med att vara mamma till en liten...

Kliver in på toaletten, sjunker ned på toalettstolen... känslan av att äntligen få... BANK! BANK! på dörren, liten grodunge som skriker:
-Mamma, vad gör du? Jag vill komma in... Dörren är givetvis olåst så att han ska kunna ta sig in på pottan när han behöver.
Grodungen kliver in, lämnar dörren på vid gavel... Jag ropar till mannen:
-Anders, kan du komma och stänga dörren. 
Dörren stängs... Jag försöker förklara för grodungen att även jag behöver få vara ifred när jag är på toaletten (grodungen är nämligen själv väldigt noga med att han ska vara ensam när han uträttar sina behov). Grodungen svara:
-Men mamma jag vill vara med dig. Samtidigt spanar han in spolarknappen och sätter igång med att spola, spola, spola och spola tills det inte går något mer.
Jag inser att jag nog är färdig med mitt toalettbesök.


Hur gör ni som har många barn egentligen, har ni alla barn med er på toaletten?


Låt varje dag bli din bästa!

Vår resa har börja

Resan har börja och alla är med på båten... Huset kommer att säljas och alla kommer att pressa in sig i ettan i Abisko. Vi har gjort ritningar på både tonåringens loft, grodungens lilla "kryp-in" och vår säng. Det kommer att bli compact living på hög nivå :) Jag får bjuda på några bilder när vi är på plats i slutet av augusti.


Nu håller vi tummarna för att mäklaren ska kontakta oss och att huset säljs.


Idag har vi börja rensa och sälja på Blocket och på fejjan. Både jag och mannen är samlare, men nu gäller det verkligen att ifrågasätta varje liten pryl som vi känner att vi kanske skulle vilja spara... vilket hittills oftast har slutat med att vi bestämt oss för att sälja.


Mellan alla flyttankar och familjeaktiviteter hinner vi även träna... så den flyter på i planerad takt. :)

Låt varje dag bli din bästa!