Lördagens tema var långt, vackert och pannben... Blev strax över 8 timmars löpning, dock med några kortare avbrott för att äta lite lunch, fika och njuta av de otroligt vackra vyerna. De sista 15 km krävde pannben. Under dessa 15 km fick jag kämpa för att få bort tankarna som sa:
- Malin, det räcker nu. Du kan ringa efter en taxi och åka bil istället för att slita, för det här är ingen tävling.
Det var härligt att slå sig ner på bron utanför dörren till vårt rum i Vassojaure och kunna säga till sig själv:
- Wow, Malin!! Du kan fortfarande!! Du vann!! Du klarade att springa de sista 15 km fast du var så trött...
Man fixar alltid så mycket mer än man tror. När du tror det inte går något mer finns det alltid lite, lite kvar och helt plötsligt har du tagit dig upp ur svackan.... vips kan du fortsätta hur långt som helst. Kroppen är en häftig maskin!
Kvällen bestod av god mat och ett glas vin... Det enda som fattades var våra underbara barn!
Söndagens tema var höjdmeter och snö. Det var en tung kropp på söndag morgon, låren och vaderna gav ifrån sig stora protester när jag försökte att ta mig upp ur sängen. Men på något underligt vis gick det att piska igång den gamla kroppen, vilket resulterade i att den travde ganska bra uppför de snöklädda topparna runt Abisko. Blev ett bra på pass på 2½ timme innan det var dax att vända hemåt till våra kära ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar